Hellre Plopp än Nupp

Modern fick inte göra en Nupp-test förra gången, väntetiden var för lång på andra kliniker och hennes barnmorska var inte legitimerad Nupp-testare på den tiden. Men den här gången frågade barnmorskan om hon ville göra en test.
”Ja, tack.” sa modern
Hon visste knappt vad det var, mer än att de mätte barnet i nacken och tittade på näsan, och på något magiskt sätt kunde de sedan se om barnet skulle bli missbildat. Trodde modern.
”Du kommer att få en hög riskfaktor eftersom du är fyrtio år”, sa barnmorskan.
Men det tog inte modern så allvarligt. Hon kände sig inte en dag över 23 och det första barnet var hälsan själv.
”Jaja”, sa modern.
Fadern följde med på ultraljudet. Det var nedsläckt som i en biosalong medan modern blev väl inkletad på magen med kallt glidslem. Sedan rullades filmen upp.
”Oh!” sa modern. Inte bara för att glidslemmet var iskallt.
”Oj!” sa fadern.
Han kramade hennes hand.
På skärmen framför dem låg ett litet välskapt barn som sprattlade med benen och armarna och hjärtat bultade alldeles tydligt.
Modern kände en liten tår rinna nerför kinden. Lilla älskade barn.
Den legitimerade Nupp-doktorn mätte och hummade och visade urinblåsa och hjärta och magsäck. Till och med näsbenet visade barnet stolt upp och doktorn fick finfina bilder från alla håll.
Doktorn knappade in alla siffror i datorn.
”Jag ser att du snart är fyrtio”, sa doktorn plötsligt. Nästan argt.
”Jaa?” sa modern.
”Ja, då förstår jag inte varför du ville göra ett sådant här test.”
”Inte?”
”Ja alla siffror går ju upp i taket då och du kommer att få en väldigt hög riskfaktor.”
”Men barnet ser ju alldeles friskt och välmående ut.”
”Ja, men det här är statistiiik!”, sa doktorn. ”Och statistiken tar inte hänsyn till sådant. Där vet man bara att fyrtioåriga mammor löper hög risk att få barn med Downs syndrom, och det hade jag kunnat tala om för dig utan att vi gjorde den här tidskrävande testet.”
Modern kände sig plötsligt tillplattad.
”Läste ni inte broschyren ni fick?”
Modern tittade på fadern, hade de fått en broschyr?
Nuppdoktorn suckade.
Hon försökte förklara att barnet såg såpass välmående ut att de förbättrade statistiken väsentligt. Men modern var fortfarande trettionio år och åtta månader – det kunde inget superbarn i världen ändra på.
På kvällen började modern gråta.
”Vad är det, älskling?” sa fadern oroligt.
”Om barnet är sjukt så är det mitt fel som är så jävla gammal!”
Fadern kramade om henne.
”Det var ju ett jättefint barn. Världens bästa.”
”Men jag är så GAMMAL!!!”
”Inte då”, sa fadern.
”Rent statistiskt sett är du den yngsta fyrtioåriga mamman som världen har skapat”.
Och så gick han ut och köpte en stor påse lördagsgodis till modern. Hon smaskade lyckligt på lite skumgodis, några lakritsremmar, en ask Kalle kula, lite sega nappar – och avslutade festmåltiden med en Plopp.
Hon kände sig genast trettio år yngre.

CITAT:
”JUST KEEP´EM COMING!”
(Tvåbarnsmamman Louise Boije af Gennäs, 43,
om längtan efter fler barn.”

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.