Englas mamma har fått hem sin lilla flicka

Så har hon då hittats. Lilla, lilla Engla. Och det kan inte finnas en ­mamma eller ­pappa som inte sitter med ­ögonen fulla av tårar och kramar om sina barn.

I åtta dagar har vi pendlat ­mellan hopp och förtvivlan. Vi har tänt ljus och bett stilla böner, vi som så sällan ber annars. Vi har läst nättidningarna många, många gånger om dagen, bara för att se om det finns några nya spår. Vi har vaknat och somnat med Engla på näthinnorna. Vi har våndats med Englas fina ­mamma, som varit så stark genom det allra svåraste, som lett hela sökarbetet och tittat med fast blick in i kamerorna och sagt: ”Jag kommer aldrig att sluta leta. Jag måste få hem min lilla flicka.” När beskedet kom att 42-åringen erkänt och Engla hittats var det som om luften gick ur oss. Jag, som är så luttrad efter alla år på kvälls­tidningar, jag som har sett det mesta, nu blev jag bara mamma och bröt ihop framför datorn.

Jag önskar så att mina armar kunde räcka ända till Stjärnsund för att krama om hennes mamma. Hålla om henne, när hon fått veta att det allra ­värsta som kunde hända, har hänt. ­Försöka hålla ihop det som finns kvar när en mamma går i tusen bitar. Hon skulle ju bara cykla hem från ­träningen för första gången. Fina ­lilla Engla, som ringde sin mamma flera gånger på vägen. Som stannade för att köpa lite godis. Som vilken tioåring som helst. Och så mötte hon ett monster. Ett 42-årigt monster som hade mördat förut. Som följde efter henne i sin röda Saab och som tog bort allt det sprudlande liv som finns i en tioårig flicka. Sedan åkte han vidare och åt mat på en vägkrog som om ingenting hade hänt.

Det går inte att förstå. Hur många bakgrundsartiklar eller psykiatriska utredningar vi kommer att få läsa om senare. För en mamma eller ­pappa kommer det alltid att vara helt obegripligt. Hur kan en människa bli så ond?
I kväll satt jag och min man och höll varandra i handen och försökte ta in det ofattbara. Och inse att hur innerligt vi än vill och hur vi än försöker kommer vi aldrig att kunna skydda våra barn från allt. Den enda tröst som finns nu, är att Englas ­mamma har fått hem sin lilla flicka. Att hon inte längre ligger gömd någonstans utomhus i kylan. Och i våra hjärtan kommer hon att leva kvar, länge, länge.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.