Beep! Beep! Beep!

De är nu inne på tredje inskolningsveckan och barnet totalvägrar att äta eller sova på dagis.
Fadern har fått återgå till sitt arbete medan det har fallit på moderns lott att vara jourhavande förälder när dagis ringer. Hon har mobilen på helspänn och högsta volym, bara centimeter ifrån sin dator. Måtte barnet inte vara ledsen, måtte hon hinna dit fort om de ringer, måtte bara cykeln fungera.
Hon försöker jobba de två timmarna mellan 9 och 11 då hon säkert vet att barnet är ute på dagisets gård och leker. Då brukar han vara nöjd och glad. Det är inte mycket man hinner på två timmar, men hon har gett sig sjutton på att hinna med åtminstone en halv dags jobb. Detta kräver stark disciplin och stor koncentration. Följdaktligen hoppar hon en halv meter upp i stolen varje gång telefonen tjuter till.
Beep! Beep! Beep!
Modern blir så nervös så hon tappar telefonen i golvet.
”Jaaaaa?” skriker hon sedan rätt in i luren.
”Hallå ja? Det här är Stina från Svindyra Mäklarna, jag skulle bara meddela att budgivningen nu är uppe i tre miljoner.”
Modern och fadern håller på att lägga bud på en drömlägenhet, samtidigt. Och varje gång telefonen ringer så har den gått upp hundra tusen i pris. Modern vet inte vilket som är värst, att barnet gråter eller att de blir hundra tusen fattigare.
”Ja, då kan vi säga femtio tusen till, då”, säger modern lamt.
Hon, som brukar vara så noga med att handla på extrapris i affären. Aldrig i livet att hon skulle handla våtservetter till barnets rumpa för fyrtio kronor paketet. Men femtiotusen kan hon visst slänga ur sig hur som helst.
”Jag måste ringa banken”, tänker modern. Ty hon är inte alldeles säker på att man får loss tre miljoner bara sådär.
Hon ringer banken.
”Ja hej, jag är kund hos er. Jag brukar prata med en blond tjej. Jag menar kvinna. Eller vad man säger. Hon har långt hår och en dyr scarf.”
Bankmannen harkar sig.
”Du minns inte vad hon heter?”
”Eh nej. Karina kanske. Eller Katarina…”
”Vi har inga sådana här. Du kanske menar Linda?
”Ja, så heter hon nog ja.”
”Hon är på semester.”
”Jaha.
”Vad gäller saken?”
”Tre miljoner.”
”Hursa?”
Modern förklarar ärendet för bankmannen. Hon pratar så fort hon kan. Hon vill ju inte blockera telefonen i onödan utifall att dagiset skulle ringa. Mannen verkar lite förbryllad, men ber att få återkomma med besked om ett lånelöfte.
Beep! Beep! Beep!
Modern hann knappt lägga på innan det ringde igen.
”Jaaaa?!”
”Hej det är från Svindyra Mäklarna igen, senaste budet ligger nu på tre miljoner ett hundra och det är sex budgivare kvar. Jag tänkte höra hur ni har det med lån och så?”
Modern tog ett djupt andetag.
”Vi hoppas få ett lönelöfte inom ett par dagar”.
Hon höjde budet med nya friska femtio tusen.
Beep! Beep! Beep!
Nu var det dagiset. Barnet ville inte äta och inte sova i dag heller. Kunde hon komma och hämta honom?
Modern kastade sig på cykeln och kämpade mot tårarna i svår motvind. Stackars, lilla, älskade barn.
När barnet fick se sin ömma moder komma ut i köket brast det totalt för honom. Han grät hjärtskärande och modern fick en stor klump i magen.
Det här skulle aldrig gå. Inte utan sprit eller Valium. Barnet skulle aldrig vänja sig vid dagis. Hon skulle tvingas vara en hemmamamma tills han var 18.
Men dagisfröknarna försäkrade henne att det hade gått så bra, så bra.
”Han har varit så glad och nöjd hela dagen, fram tills nu. Han behöver bara lite mer tid än andra”.
Modern funderade på det medan hon gav barnet en banan i barnvagnen. Han slukade den hel, fortfarande med lite snor i näsan. Modern undrade hur han kunde andas.
Hon var tvungen att ta en runda i matbutiken innan de gick hem. Blöjorna var slut och barnet ville uppenbarligen ha minst en banan till.
I sitt något affekterade tillstånd körde modern rakt in i blöjpallen och det ramlade blöjor och våtservetter över hela golvet, samtidigt som mobilen tjöt så hela matbutiken hoppade till.
”Jaaaa?!”
”Hallåja, det var från banken. Vi har en betalningsanmärkning på din sambo här…”
”Jamen herregud den är ju från anno dazumal! När han var ungkarl, innan jag hade fått ordning på honom!”, röt modern samtidigt som hon försökte plocka upp blöjpaket med ena handen och hindra barnet från att klättra ur vagnen med den andra.
”Jaha, men…”
Klick.
Där bröts samtalet. Det kanske inte var så bra om man ville låna tre miljoner. Modern blev tvungen att titta in på banken på vägen hem också. Hon suckade.
Nu var hon alldeles svettig. Barnet också, för han ville för allt smör i Småland inte sitta kvar i vagnen. Modern fick muta honom med ett oöppnat paket chokladkex som han började bita i. Nu har han åtminstone något att sysselsätta sig med i fem-tio minuter, tänkte modern när hon småsprang ur matbutiken och mot banken.
Banken var inte barnvänligt inredd. För att komma in med vagn genom entren tvingades modern genomföra ett smärre cirkusnummer och blev ännu svettigare. När hon äntligen kom in med det pakettuggande barnet och resten vagnen full med blöjor stod tre män och stirrade på henne.
Hon torkade svetten ur pannan och höjde rösten.
”DET GÄLLDE ETT LÅN!”
Bankmännen blinkade.
”DET GÄLLDE TRE MILJONER!”
Bankmännen såg ut som om de ville trycka på överfallslarmet direkt.
”Hursa?”
”FINNS DET NÅGON ERIK HÄR?”
Bankmännen skakade på sina huvuden.
”Nähä, då måste jag ringa och kolla mina telefonmeddelanden.”
Modern stod nu, svettig mitt i banken och ringde hem. Bankmännen stirrade skräckslaget på henne, men ännu mer på barnet som nu tuggat sig igenom plasten och kommit in i själva kexpaketet och fyllde hela bankgolvet med smulor som han spottade ut.
”PATRIK!”
Patrik hoppade till. Det var han som hade ringt modern. Om betalningsanmärkningen. Nu stegad modern fram till honom och försökte se förtroendeingivande ut. Det gick sådär.
”Kan han inte få ett riktigt kex att tugga på?” sa Patrik med en blick på barnet, som nu hade hela ansiktet fullt av choklad och smulor och en bit plast på näsan.
”Jo, självklart”, sa modern och försökte få ut ett helt kex ur det demolerade paketet. Nu blev hon själv alldeles kladdig om händerna. Hon torkade av sig på ett visitkort.
Patrik tog ett djupt andetag och knappade in lite siffror på datorn.
”Jaha. Jag måste skicka det här till en kommitté för godkännande”, sa han, så återkommer jag med besked.”
”Ja gör du det”, sa modern och log så stort hon kunde.
När hon äntligen kom ut i friska luften igen kysste hon barnet på chokladkinderna.
”Det blir nog bra, allting, ska du se. Vi behöver bara lite mer tid på oss än andra.”
Beep! Beep! Beep!
Det var mäklaren igen. Hon stängde av mobilen. Nu fick det räcka. Nu skulle de hem och sova middag. Resten av världen fick klara sig själva ett tag.

CITAT:
?Sverige i dag styrs av småbarnsföräldrar. Då menar jag bostadsrättsmänniskorna, de som jobbar med media, föder sina första barn efter 30 och kör trehjulingsvagn till sina kaffe lattefik och mammagrupper.?
(Jessika Gedin i Spanarna i P3)

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.