Mina föräldrar skulle rädda sitt äktenskap och vi flyttade ned till Malmö en vecka före skolstarten. Jag var sju år och blev mobbad från första dagen. Ingen begrep vad en stockholmare sa. Jag hade ingen bästis. Min bästis bodde 63 mil norrut. De andra satt med sina tandlösa flin två och två. De hade gått på dagis och lekis tillsammans, eller också bodde de på samma gård.
På min gård bodde Elis. Han brukade köra ned mitt ansikte i vattenfontänen i skolkorridoren när fröknarna inte såg. Gud, vad jag hatade honom. Ibland fick jag leka med någon flicka i klassen, men bara på nåder, och när jag slängde bort Annas boll så trängde hela tjejmaffian upp mig i ett hörn vid ytterdörrarna tills jag fick panik och satt i fosterställning och grät.
Men Elis slutade och Anna också och mobbningen gick över mer i likgiltighet. Jag hade lärt mig skånska och fått en kompis här och en kompis där. Jag var bara en mes bland de andra low-lifen, en tönt bland andra töntar. Jag var tjock med glasögon, tandställning och hålfotsinlägg. När jag blev tonåring fick jag stålkorsett för min sneda rygg, så jag gick dubbelvikt. Inte såg var jag satte fötterna, utan trampade i hundskit. Hur populärt är det på en skoldans?
Efter nio år gick jag ut genom samma dörrar på Dammfriskolan i Malmö som jag gått in i och jag vände mig inte om. Det var en befrielse. Äntligen. Nu. Nu jävlar skulle jag visa dem. Jag skulle visa de jävlarna.
Jag åkte till San Francisco. Jag åkte jorden runt. Jag hoppade fallskärm och bungy jump och forsrände och liftade på lastbilsflak i Zimbabwe. Jag övervann varenda rädsla jag någonsin haft. Jag blev en jävel på att flirta och fånga svåra män. Jag blev journalist. Jag blev erkänt skicklig. Och till slut blev jag också älskad och någorlunda lycklig.
Då kom inbjudan. Till en klassfest. Det var 15 år sedan sist. Och jag tänkte, jag ska visa de jävlarna. Jag tog flyget ned och tog in på hotell och gick till frisören och tog två glas champagne vid ingången för säkerhets skull.
Och jag möttes av värme. ”Du är dig precis lik!” sa de. ”Fast ännu finare.” ”Vi visste alltid att det skulle gå bra för dig. Du var så tokig, så rolig, så begåvad, så vild och galen.” Jag blev mållös. Var fanns alla mina monster? De berättade historier om mig när jag var sju och åtta och nio och elva och tretton. De mindes mer om mig än vad jag gjorde själv.
Fram trädde en bild av ett barn som inte var mer mobbat än andra. Tvärtom, jag hade varit ett ganska egensinnigt, envist barn som vägrade låta sig trampas på. Som själv bytte bästis lite som det passade henne. Som hade orgier i negerbollssmet och höll på att bränna ned huset och hoppade ut genom klassfönstret och lockade kamraterna att hoppa med, och som var fullkomligt vidrigt taskig mot de killar som var intresserade av henne. Plötsligt insåg jag att min bild av min barndom var totalt fel. Det fanns ingen jävel att bevisa något för.
De som var där hade trott mer på min egen förmåga än vad jag hade gjort själv. Jag hade på bara några timmar fått en ny historia. Och jag hade fått min barndom tillbaka.
