Kärlek är samma sak som behov

Alla hjärtans dag. Störst av allt är ändå kärleken. Men vad är kärlek? Filosoferna hävdar att den inte finns. Jag tror att kärleken är samma sak som behov. Fast det låter inte lika bra: ”Jag behöver dig” i stället för ”Jag älskar dig”.
Vi är ju så fruktansvärt rädda för att behöva någon. Vi vill absolut inte stå i skuld, inte fråga om hjälp. Det första svenska ungar lär sig säga är: ”Kan själv!”
Skamligt nog har jag varit förälskad så många gånger att både jag och omgivningen har tappat räkningen. Det var som om jag var kär i kärleken. Behövde behöva någon. Det var det enda som höll mig kvar. Det enda som hindrade mig från att inte bli galen eller förintas, implodera ut i intigheten. Strunt samma egentligen om den andre behövde mig lika mycket. Men framför allt så behövde vi varandra en försvinnande kort tid. Få av mina förhållanden höll längre än tre veckor. Man hinner upptäcka rätt mycket på ett par veckor. Bland annat att man inte alls behövde någon så mycket som man trodde.
Om ett förhållande ska hålla, om kärleken ska bestå, så måste båda behöva varandra, det är min absoluta övertygelse. Och eftersom behoven förändras under livets gång så måste man behöva varandra på nya områden hela tiden. Går någon av oss igenom en stor sorg eller svår kris måste den andra täcka upp och finnas där. Då måste han säga rätt saker och hålla om. Om han inte gör det så slocknar min kärlek.

För mamma var pappa hennes livs stora kärlek. De separerade första gången när jag var fem år, för att pappa var notoriskt otrogen. Men pappa behövde familjelivet och mamma behövde pappa – och de försökte igen. När jag var sju år bestämde de sig för att flytta till en annan stad, ett nytt liv och börja om. Men det gick inte den gången heller. 1978 skilde de sig, den gången för att de höll på att supa ihjäl varandra.
Och medan pappa gick vidare och fann kärleken i en annan kvinna, så lyckades aldrig mamma älska någon lika mycket. Jag vet att hon ringde pappa ett par gånger i månaden, fast han aldrig pratade om det. Tjugo år efter skilsmässan så fick pappa cancer och dog. När han hade somnat in så ringde mamma till mig och sa: ”Du vet väl att vi har haft ett hemligt kärleksförhållande de senaste tjugo åren?”
Jag visste ju att det var lögn och jag blev så vansinnigt arg. Varför måste hon göra ont värre när vi sörjer pappa?

Men nu har det gått ett tag och jag har funderat lite mer på det där telefonsamtalet. Jag vet fortfarande att det var en lögn, men i mammas huvud var det säkert sant. Jag tror aldrig att hon slutade behöva pappa. Han var verkligen hennes livs stora kärlek.
Och det var precis som gamla gifta par man hört talas om. När den ene dör klarar den andra inte av att leva kvar.
Mammas kropp gav upp bara en månad efter pappas.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.