I mitten av åttiotalet hade jag ett kort förhållande med Niklas. Sedan blev vi nära vänner. Tills han träffade Karin – då gled vi ifrån varandra. Han blev liksom tråkig. Det var inte förrän för några år sedan som han berättade det.
”Du vet den där Karin som jag är ihop med …”
”Jaa?”
”… det är ingen Karin, det är en Kevin.”
Man kan tycka att nu, år 2006, så är det väl ingen stor grej längre, det här med att komma ut. Vi har ju haft Prideparader i nio år – halva artistvärlden och minst två ministrar i den nya regeringen är öppet homosexuella. Men för många är det fortfarande alldeles oerhört stort.
I Anders Öhrmans intervjubok ”Komma ut” berättar Robert om hur hans familj slängde ut honom när de fick reda på att han var bög. Då var han 16 år.
”Det var vinter och skitkallt ute och jag gick omkring på gården och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte gå och lägga mig i källarförrådet, eftersom det kändes så jävla förnedrande, men till slut hade jag inget val. Jag låste upp källardörren och lade mig på golvet bredvid svarta plastsäckar och annat bråte.”
Han fick panikattacker och grät sig till sömns. Av socialen fick han inget stöd. De tyckte att han kunde flytta hem. Men hans bror misshandlade honom och familjen skrek att de hatade honom.
”Jag var livrädd att de skulle mörda mig.”
För andra går det bättre, som för radiokillen Roger. Efter mycket vånda skickade han ett mejl till sin mamma – och drog ur telefonkontakten. Ett halvt dygn senare hade han fått ett svar med rubriken ”Älskade unge”. ”Det var mycket på en och samma dag” (deras hund hade dött samma morgon) ”Livet är så skört. Vi måste vara rädda om varandra. Du är och förblir vår son, huvudsaken är att du blir lycklig.”
Jag tror inte att vi heterosexuella, om vi nu verkligen är det, kan föreställa oss vilken process det är att komma ut. Med förnekandet, dubbellivet och den ständiga rädslan att avslöjas. Möjligtvis kan det jämföras, rent PMotionellt, med att komma ut som mat- eller spelmissbrukare. Och det räcker inte med att göra det en gång. Man måste hela tiden komma ut för nya grannar eller arbetskamrater. Bara för att riskera att stämplas som Bögen eller Flatan – trots att man helst av allt bara vill vara Niklas eller Lena.
Själv reagerade jag pinsamt heterosexuellt när Niklas kom ut: ”Nämen, åh vad kul, vad spännande!”
Sedan ställde jag alla de vanliga idiotiska frågorna och följde med på gayklubbar och trodde att jag förstod. Men det gjorde jag nog inte förrän jag läste Öhrmans gripande bok.
+ Höstens bästa infotainment måste vara SVT:s nya satsning ”Böglobbyn” med radarparet Olle Palmlöf och Sverker Åström. Start den 6 november.
– Marcus i ”Bonde söker fru”, som behandlade varje kärleksbrev från ensamstående mammor som om de vore pestsmittade. Onödigt föraktfullt för vår tids största vardagshjältar.
