Denna artikel publicerades tidigare på Vardagspuls.se
Nu har Hillevi Wahl kommit i mål med sin runstreak – hon har sprungit 99 dagar på raken. Resultatet? Bättre kondition, enklare andning, minus 6 kilo på vågen – och inte en enda sjukdag.
Jag har sprungit under 99 dagar i sträck. Fatta hur coolt det är. Nittionio – och säkert blir det en hundrade gång i morgon också. För jag har mått så bra av det här lite tokiga experimentet, min runstreak.
Jag har under de här drygt tre månaderna blivit snabbare, smidigare, starkare, uthålligare och andas mycket bättre. Jag är gladare och jämnare i humöret. För första gången i mitt liv känner jag mig dessutom som en löpare.
Ändå har jag insett att det inte är de jobbigaste passen eller de längsta som har varit de viktigaste – utan de där korta långsamma har varit minst lika viktiga. Det är själva regelbundenheten som har gjort störst skillnad.
För att backa tillbaka: I juli hade jag aldrig sprungit en löprunda i mer än tre dagar i sträck.
Då tyckte jag att det var superjobbigt att springa tre dagar i rad sådär. En gång i veckan kändes mer lagom, och frågan är väl om jag ens kom upp i det.
Men så fick jag för mig att testa en runstreak. Reglerna var enkla:
- Jag måste springa minst en kilometer vid varje tillfälle.
- Jag måste byta om till löparkläder. (Det gick liksom inte att springa till bussen och tro att det skulle räknas).
- Jag måste springa varje dag.
Jag började i juli. En dag. Två dagar. Tre dagar. Det gick förvånansvärt lätt. Jag trodde det skulle bli jobbigare, slitigare, att kroppen skulle säga ifrån. Men det gjorde den inte. Kanske för att jag tog det så himla lugnt i början. Sprang lite längre ibland, kortare andra dagar. Men nästan alltid minst tre kilometer.
När jag hade sprungit fjorton dagar i sträck, även på stranden i svår motvind nere i Skåne, så började jag tro att det faktiskt skulle hålla hela vägen till 51 dagar, som var mitt första mål. För att fira att jag fyllde 51 år i år.
Men efter femtioen dagar – det är ju bara en och en halv månad – så ville kroppen ha mer, huvudet ville ha mer. Det här var ju kul! Okej, sa jag, jag kör mot 99 i stället! Nittionio kändes som en bra och jämn siffra.
Så jag sprang. Och sprang. Och sprang. Och märkte hur hekto för hekto liksom skalades av lite i taget. Plötsligt var jag sex kilo lättare. Jag märkte också och kanske framför allt att andningen blev så otroligt mycket annorlunda och bättre. Jag, som dragits med ansträngningsastma sedan jag började träna för sex år sedan har aldrig lyckats med det där alla tjatat om, att få ner andningen i magen. Men nu! Tack vare att jag tagit min astmamedicin och tränat varje dag så kom andningen äntligen rätt. Djupa andetag, ner i magen, långt ner, och fler steg på varje andetag. Det var magiskt. Som att bli frälst!
Nu struntade jag helt i klockan. Nu körde jag bara på andningen, jag höll den och lät kroppen bestämma. Och vad händer då? Jo, jag slår personbästa flera gånger i rad. Det är ju helt otroligt.
”Vad stark du är!”, sa mina gamla träningskompisar när de såg mig nu.
”Vad lätt det ser ut när du springer!”
”Du har blivit så snabb!”
Ja. Nu är jag löpstark. Jag – som gick i fyrtiofem år och var helt övertygad om att jag inte kunde springa. Nu har jag sprungit i nittionio dagar i rad. I genomsnitt drygt fem kilometer om dagen. Eller 578 kilometer totalt. Det är som att springa mellan Smygehuk och Borlänge. Och inte en enda skada har jag haft. Inte en enda sjukdag.
Snarare tvärtom. Jag har nog aldrig mått bättre.
Men vilan då? Frågar många.
Mina vilodagar har varit två-tre kilometers lätt jogg. Det tar en kvart. Det är ungefär som att gå ut med hunden.
Nu är jag klar med min runstreak för den här gången. Men jag släpper inte löpningen. På något sätt ska jag fortsätta hålla regelbundenheten, kanske inte varje dag, men i alla fall nästan. Vem vet, jag kanske hinner från Smygehuk till Treriksröset på ett år. Det är ju trots allt bara 157 mil. Eller fem kilometer per dag. Någon som ska hänga med?
