Herreduminskapare vad det blåste i Luleå. Och regnade. Redan på planet på väg till Luleå varnade stewarden för det fasliga blåsandet.
”Till och med vi i personalen satt med spypåsar”, sa han.
När jag kom till Vårrusets startområde intill Hälsans Hus vid Luleälven stod Joel från Springtime bara där och skrattade. Ja, vad gör man? Det var halv storm och tälten for iväg in i staket och tvärs över gräsmattan. Skyltar och flaggor for iväg som raketer och det var en himla tur att det inte hade hunnit komma mer folk, för då hade någon kunnat bli allvarligt skadad.
Vi stod och hängde i varandras tält för att de inte skulle blåsa iväg – men några sponsorer tog det säkra före det osäkra och monterade ner tälten och körde sina grejer från bakluckorna i bilen i stället. Nöden är uppfinningsrikedomens moder.
”Jaa, du, det kommer väl inte så mycket folk i dag”, sa jag krasst till Joel, för det här busvädret slog alla rekord på årets Vårrusk-turné. Men Luleåborna är ett tåligt släkte. De kom i alla fall.
”Välkommen till Norrland”, skrattade några och det blev full rulle i sponsorsbyn fram till start.
Första gruppen for iväg som skjutna ur en kanon och nästa grupp var så springsugna så de for iväg direkt efter – utan att vänta på startskott. Blossom fick kalla tillbaka dem.
Och arrangörerna fick upp en plastlina för att hålla oss på plats.
Sedan kom nästa pistolskott och vi kutade iväg. Det var mycket kringelikroka inne i stan, bland trähusen. Jag tog det extra lugnt eftersom jag inte är riktigt kry från min förkylning. Så jag hade extra gott om tid att titta på alla vackra hus och gulliga människor som satt i fönstren och vinkade och tittade.
Banan gick runt Gültzaudden längs vattnet. Efter Norrbottensteatern korsade banan genom centrum mot södra hamn och följde sedan vattnet under Bergnäsbron. Det blåste fortfarande rejält och ibland kom det sådana kastvindar att jag höll på att tappa balansen. Men det var ingenting emot hur det blåste på när vi sprang nere vid vattnet. Då var det sådan motvind att man stod i princip helt still. Det var som att springa i en vindtunna. Mycket märkligt och jag blev så full i skratt att jag sprang och fnittrade för mig själv. Vågorna från vattnet slog mot murarna så det blev rejäla duschar för oss som sprang förbi. Det var nästan bara skönt. Och solen kom fram och sken på oss alla och målade gyllenfärgade koppargator på vattnet. Jag sprang så långsamt att jag inte ens var trött när jag kom i mål. En märklig dag med ett vidunderligt vackert lopp. Och vilka människor!
Vinnarna av de olika sponsorprylarna och presentkorten var så himla tacksamma att jag nästan började gråta.
”Jag kan knappt fatta att jag vann resan! För det började med en riktig skitmorgon!”, sa tjejen som vann Springtimeresan med Vårruset. Och sedan grät hon så vi alla andra var tvungna att snyta oss lite också. För vi vet alla vad en riktig skitmorgon kan betyda. Och hon var så himla värd att vinna den där resan. Alla hade varit värda den där resan i dag. För alla som tog sig runt de fem kilometrarna i Vårruset var riktiga krigare.
