ColorMeRad måste vara det absolut tokigaste loppet jag har sprungit. Jag vet inte ens om man kan kalla det ett lopp. Det var mer en ganska lång färgfest. Med startnummer, start och mål. Men däremellan var det rätt mycket kaos och väldigt mycket musik, fest, dans – och färg.
Redan när jag kom stod folk och hällde färg över sig. Långt innan starten för första gruppen. Vilken grupp man tillhörde var inte heller så noga.
”Vilka ska starta klockan elva?” ropade dj-dansare-färgmålaren från scen.
”Jaaaaaaa!” ropade alla som dansade dånande teknodans med händerna i luften.
Det gjorde inte jag. Jag tittade mest fascinerat på. Det var väldigt mycket Ibiza över allting. Tyllkjolar, push-up-behåar, jättejättekorta shorts, solglasögon och partypartyparty.
Rätt vad det var kom samma kille eller en helt annan kille och sprutade ner allihop med en brandsläckare – fast med färg i.
Och då blev alla jättelyckliga. Freud hade kunnat ha en fest här, det kände man direkt.
Jag kände mig lite som någons morsa. Med viss rätt, för på ColorMeRad var nog målgruppen ungefär hälften så gammal som i Vårruset. Genomsnittsåldern låg på runt tjugo.
Den enda som jag såg, som också var över trettiofem, var Mårten Nylén, känd som världens bästa coach i Biggest Loser, och numera Ninja Warrior. Han stod längst fram i första gruppen och såg glad ut. Och sköt såklart iväg som ett skott när starten gick.
Då hade hela startgruppen blivit nersprutad med blå, gul, rosa, blå och orange färg.
Banan tog först sats i en uppförsbacke och redan här började många att gå. Över huvud taget var det mest småjogg och mycket gående bland ungdomarna. I ett skogsparti fick jag en stark känsla av skolutflykt. Tjejerna och killarna gick och pratade och fnittrade och tog kort på varandra. Rätt vad det var dök det upp en portal och där stod det runt åtta jämngamla ungdomar och kastade grönt på oss. Sedan sprang vi lite. Ny portal. Nu var det gul färg. Och de siktade mot ansiktet. Vilket gjorde, om man som jag andas med munnen, fick in rätt mycket i gommen.
Det smakade mjöl. Det var förmodligen mjöl. Färgglad mjöl. Inte helt hundra för en astmatiker. Men det gick bra. Och snart var det ny portal. Blå färg. Tjong, rakt upp i näsan och ögonen.
Tur man hade solbrillor. Vilket också var märkligt. Att springa i solbrillor.
Allting var helt knäppt. Att springa i solbrillor och bli kastad färg på. Och ha sina typ fulbrallor och fulskor, för vem vet om färgen går ur? Och kameran hade jag i ett vattentätt skydd, vilket gjorde att jag inte såg vad jag filmade. Men alla var glada och det var huvudsaken.
Efter en halvhjärtad vätskekontroll där vi mest stod och försökte skölja ur munnen från färg – så kom vi in på travbanan och sprang ett varv. Jättekonstigt även det, för jag kände mig lite som en häst och dessutom lutade banan i fyrtiofem graders vinkel, så det var svårsprunget som sjutton. I ett vanligt lopp hade löparna garanterat taggat till såhär inför publik, och spurtat runt, men det var samma sak här, alla gick lojt eller smustruttade och tog kort på varandra. Skolutflykt de lux.
Efter varvet på travbanan kom vi ut från arenan och där svängde de flesta till höger. Det var här det blev konstigt – för jag tror vi skulle ha sprungit en kilometerslinga till. Men det fanns inte en enda funktionär på plats och ingen hade direkt springklocka med gps på sig, så alla följde efter varandra och sprang i mål efter ungefär dryga tre kilometer.
Jag träffade Mårten Nylén på upploppet.
”Tjenare, du det där var inte fem kilometer!”, sa jag.
”Nej, och jag sprang helt fel direkt!”, skrattade han. ”Jag hann knappt ut förrän jag sprang i mål!”
”Jag sprang max tre och en halv.”
”Seriöst! Men kolla, jag har snott en golfbil, så nu drar jag iväg!”
Glad gamäng, den där Mårten Nylén. Jag hörde att han fick skäll för det där med golfbilen sedan. Så don’t try this at home, kids. Han var å andra sidan lika glad i alla fall. Man måste våga tänka lite utanför boxen, eller travbanan.
Men upploppet, alltså, där fick vi några fler färgade mjölpåsar i mål och hällde över varandra. Men i övrigt så tog det slut där.
Lite snopet, sådär. Jaha. Var det allt?
”Hur många lopp har du sprungit nu?”, frågade en tjej.
”Trettioåtta”, sa jag och passade på att fråga vad hon tyckte om loppet.
”Jättekul! Det är så skönt att slippa den där tidshetsen som finns på vanliga lopp. Där handlar allt om jakten på minuter och sekunder. Här kunde man springa lite hur man ville och bara ha roligt. Det viktiga är ju att man rör på sig.”
Det är sant. Och det var faktiskt himla kul att ha testat det här helgalna konceptet också. Man ska prova allt. ColorMeRad var en rolig snart-femtio-årspresent. Tack!
