Världspremiär! Det är inga dåliga grejer att få vara med om det. Speciellt inte när det gäller ett lopp. Bagisloppet arrangerades för första gången någonsin, med start och mål vid Bagarmossens skola – och det är svårt att tro att arrangörerna har gjort detta förut – för det var ett helproffsigt arrangemang från början till slut. De hade till och med lyckats få dit Bagarmossesonen och orienteringsvärldsmästaren Gustav Bergman.
Han sprang för övrigt i mål som segrare även i Bagisloppet på nästan exakt samma tid som jag. Skillnaden var bara att han sprang dubbelt så långt, 10 km.
Tidtagningen var från proffsiga Racerunner – och det fanns alla faciliteter på området, inklusive omklädningsrum i skolan! Det finns nästan inte lopp med omklädningsrum numera. Guldstjärna på det.
Extra pluspoäng också för att barnloppet var helt gratis, närmare tvåhundra barn sprang i mål och fick medalj av en präst!
Kyrkan i Skarpnäck var sponsor – och till och med prästen blev rörd när alla de duktiga barnen kämpade sig i mål.
”Jag gav en liten välsignelse över varje barn, tyst för mig själv när jag hängde medaljen om halsen”, log hon.
Helt rätt! Kropp och själ hör ihop.
Vuxenloppet hade 330 startande och vi delades proffsigt upp i olika startfållor, de som skulle springa milen under 40 minuter fick stå i främsta ledet och sedan blev det nya led i fallande skala. Självklart stod Gustav Bergman allra längst fram.
Det var varmt så ini bängen och redan efter hundra meter kändes det som om benen ville gå hem och lägga sig. Bagislöparna var dessutom snabba rackare och det kändes som om jag tappade placeringar hela tiden. Men jag är sliten nu och min räliga förkylning vägrar släppa och astman gillar inte värmen och yadayadayada…
Så jag knatade på och filmade lite mellan varven. Det var ett superfint lopp, hela vägen. Vi sprang över torget två gånger och jag blev lika glad varje gång. I stort sett hela Bagarmossen en välbevarad 1950-talsförort. Arkitekturen är bevarad men det vilar också en 50-talsnostalgi över alltihop med funkisbarnvagnar och kvinnor i prickiga klänningar och hatt och en kille som lirade rocklåtar med fantastiskt sväng. Fint.
Vi sprang genom lummiga parker, kilometerskyltarna satt exakt där de skulle, och överallt hejade bagisborna med glada tillrop. Det var trevåningshus och villor om vartannat och vid den enda vätskekontrollen stod ett gäng barn och delade ut vatten och hemgjorda, färgglada chokladbollar! Så charmigt! Ännu fler pluspoäng.
Barnen, som sprungit klart sina lopp, blev riktigt i gasen när jag kom in på upploppet. Jag trodde att de ville springa kapp med mig och heja in mig i mål, men sedan insåg jag att Gustav Bergman spurtade förbi. Med barnen i hälarna. En himla bra idol för barnen.
Min tid – om man tar bort tid för filmandet – blev trots allt ganska bra. 28.03. Min näst bästa någonsin. Och jag var långt ifrån sist. Såklart. Tack Bagisloppet och Skogsluffarnas OK för en premiär i världsklass!
