PM Nilsson har en brinnande debattartikel i Expressen i dag. Om pappor. Så här skriver han bland annat:
”När det socialdemokratiska kvinnoförbundet började driva delad föräldraförsäkring vittnade ordförande Nalin Pekgul att det största motståndet kom från kvinnor i familjebildande ålder. Männen på mötena sa inte så mycket, men kvinnorna ville inte bli av med ”sina år”. Och det kan man ju förstå. Särskilt LO-kollektivets kvinnor tycker att de har ganska tråkiga jobb och har absolut ingenting PMot att ta långa barnledigheter.
/…/Men det viktigaste är att förstå att problemet är känslomässigt. Det handlar inte om att han har högre lön än hon, det handlar om att hon så ofta har monopol på de första åren av barnens liv och därmed är ensam om den riktigt starka relationen till barnen. Den som känns i huden och i magen, som gör att man inte vill vara borta en enda hotellnatt och att man orkar arbeta sig igenom allt regn och snor och grus och gråt och skrik och tycka att man är i paradiset.”
Jag tror att han har många poänger där. Vad tror ni?
