Underbara Anita och Bertil

Ibland när jag är ute och håller föredrag, så kommer det fram någon och säger att de kände mig när jag var barn. I början blev jag lite rädd, för jag visste inte vad som skulle följa efter det.
Men nu har jag lärt mig att det nästan alltid bara är superfina, trevliga människor som gör sådär.
Som Anita. När jag var i Hedvig Eleonora kyrka, så kom hon fram och gav mig en liten papperslapp med sin adress och sa: ”Du var mycket hos oss när du var liten. Jag har en tavla som din pappa gjorde. Och jag har bilder av dig när du var liten. Du kan väl ringa mig någon dag?”
Så det gjorde jag, och i fredags blev jag hembjuden till Anita och hennes urgulliga Bertil på en härlig lunchfika. Anita hade gjort världens smarrigaste lax- och räk-snittar. Rena festen.
Men framför allt så fick jag nya pusselbitar till min barndom.
Jag får ofta frågan, när jag föreläser, om varför ingen runt omkring ingrep. Varför gjorde de inget? Varför anmälde de inte till socialen?
Svaret är oftast lika enkelt som sorgligt: De flesta vi umgicks med hade sina egna familjehemligheter, sina egna svårigheter på den tiden.
Och att anmäla till socialen var det inte tal om:
”Nä, då tog de ju bara ungarna ifrån en.”
Många försökte nog också säga till, som Anita.
”Nog var din mamma hård mot dig. Och när hon brände dina fingrar på spisen blev jag förfärad. Det sa jag också till henne. Men hon förstod inte att det var fel.”

När jag fick se bilderna av mig själv som barn började jag gråta. Jag har ju nästan inga fotografier av mig själv som barn. Jag vet knappt ens om mina barn liknar mig som barn. Jag tror det, men jag vet inte.
Så nu ska jag sitta ett tag och titta på bilderna och jämföra dem med bilderna på mina egna barn.
Tack snälla Anita för att du inte gav upp – att du hittade mig till slut. Det betyder så mycket. Varm, varm kram, och mycket kärlek, du godhjärtade kvinna.