Trött mamma

När vi hade varit på bvc-kontroll med både femåringen (jotack han mår bra, och ligger precis på bmi-kurvan – men han ser lite dåligt och förutom att han gömde sig under bordet och vägrade komma ut när det var dags för sprutan, så gick det fantastiskt bra) och när jag hade krånglat med mig båda barnen och baby björnen och väskan med extrablöjor och extrakläder, för såklart passade hon på att både storbajsa och storkräkas… Och när jag hade bytt klart på henne i det där skrangliga DDR-gråa ihopfällbara bordet och fått femåringen att faktiskt ta på sig både jacka och skor själv, fast under protester, och fått på mina egna skor under Lykkelitens ännu högljuddare protester så kunde jag inte hitta bärselet. Suck.
Papporna och mammorna i väntrummet tittade storögt på mig medan jag vimsade runt. Jag undrade om det var för att jag var nerkräkt eller om gylfen var öppen eller något annat allmänt genant.
”Jäklar, jag glömde bärselet!” suckade jag. Och jag ORKADE bara inte ta av och på skorna igen, trots att skolinjen gick strax norr om klädhängarna.
Nu tittade mammorna och papporna ännu mer på mig, medan jag travade förbi dem med höststövlar på golvet där barnen skulle rulla runt.
Lortfia! tänkte de säkert.
Jag hann nästan ända in till syster Karin innan jag insåg det.
Att jag hade bärselet på mig.
Med en åttakilos bebis i.
När man inte inser det, då är man rätt trött.