För två veckor sedan gick diskmaskinen sönder. Bara sådär. Mitt i diskningen.
Vi ägnade en hel dag åt att försöka hitta felet själva – och med hjälp av vänner på facebook, tack snälla!. Vi diskade och rensade och kollade att allt funkade. Allt funkade som det skulle. Utom själva diskmaskinen.
Till slut återstod bara en liten dosa med 220 volt att pilla på.
Den pillade vi inte på.
I stället ringde vi företaget som installerat diskmaskinen för mindre än ett år sedan. De hade gått i konkurs. Då fick vi tag i killen som hade varit här, Jocke, himla trevlig prick för övrigt. Han hade bytt jobb, men kunde ge oss numret till företaget som sålde vår Siemensmaskin och alltså borde kunna reparera på själva garantin.
Vi ringde dem. Och ringde och ringde. När vi äntligen kom fram fick vi veta att det var två veckors väntetid, bara på att en reparatör skulle komma och titta.
Och med tre sjuka barn hemma i flera veckor och en svärmor på intågandes kändes det som ett stort jäkla sisyfosdiskberg att klättra upp på. Men vad gör man?
Vi har diskat så naglarna fnasar. Och tänkt att ”jamen, vi har i alla fall rinnande vatten inomhus, det är det inte alla som har”.
Från reparationsföretaget fick jag ett sms-meddelande som var långt som ett ösregn – om vilka skyldigheter jag hade som kund:
att vara på plats mellan 07.30 och 12 den anmälda dagen.
att ha koll på alla kvitton och garantibevis.
att ha mastercard eller visa.
att betala direkt.
att icke på några villkor ringa återbud senare än en arbetsdag innan inbokat ”servicebesök”.
att icke hava pillat på fel delar eller gudförbjude åsamkat åverkan på diskmaskinen.
Annars skulle ”serviceföretaget” kräva mig på många hundralappar, varnade de.
Men hade företaget några skyldigheter?
Tydligen icke.
För när vi redan hade väntat i en halvtimme och tagit ledigt från jobbet för att vänta på denna frälsande ”servicekille” så ringde de från företaget och sa att han hade blivit sjuk.
Så nu får vi vänta en vecka till. Men jag är inte bitter.