Varje onsdag under sommaren så har Friskis & Svettis utegympa i Rålambshovsparken. Alldeles gratis och med frisk luft och glada människor. Jag har många somrar tänkt att jag ska gå ner och prova ett pass. Men det har aldrig hänt. Jag vet inte varför, det har väl bara aldrig funkat i själva livspusslet.
Men nu var det onsdag och vi var på gång, vi var laddade och vi var tända.
Eller nåja, tre av oss i alla fall. Movitz ville helst samla pantburkar och Gunnar ville nog också hellre det, om sanningen skulle fram.
Men jag, Elliot och Lykke tog på oss gympadojjorna och vandrade iväg.
”En krona pant!”, ropade Movitz mest hela tiden. Och Lykke ville sitta på Gunnars axlar. Jag hade tränat militärträning på morgonen och var lite mör i lårmusklerna. Insåg plötsligt att jag för första gången sedan jag var barn skulle träna mitt första ”dubbelpass” – alltså två träningspass på samma dag.
Vi kom fram tio minuter innan det startade och kastade lite frisbee i väntan på kvällens äventyr.
Instruktörerna stod redan och tjoade där framme i någon slags uppvärmningsgympa. Inte för att det behövdes värmas upp, det var redan varmt, svettigt som sjutton i solgasset.
”Mamma, jag har hittat fem flaskor och tre burkar, då har jag åtta kronor!”
Rålambshovsparken var full av skatter för pantletaren.
Elliot tittade skeptiskt på de två Friskis & Svettisledarna.
”Mamma, du måste visa mig hur man gör.”
”Jaadå, absolut, men det gör inget om man gör fel. Jag kan ju inte heller, det är första gången för mig också.”
Nu höjdes volymen. De testade mikrofonerna, klockan var tre minuter över.
”Är ni redo?!”
”Jaa.”, mumlade publiken.
”Jag hörde inte riktigt! Vad sa ni? Är ni redo för ett härligt träningspass!?”
”JAAAA!”
Första låten dånade ut. Euforia. Vi skulle springa. Jag, Elliot och Lykke joggade mest på stället. Movitz var försvunnen och Gunnar likaså. Jag hoppades att de åtminstone var tillsammans.
Klapp-klapp!
Instruktören klappade i händerna och bytte rörelse. Nu skulle man plocka blåbär och lägga upp dem på en hylla, typ. Husmorsgympa. Inte riktigt som min älskade militärträning. Vi gungade och tänjde, gungade och tänjde, i takt till musiken. Alla var djupt koncentrerade framåt. Ävenså Lykke och Elliot. De gjorde precis som instruktören, viftade med armar, böjde sig ner, tittade intensivt vid klapp-klapp och försökte hänga med.
”Jättebra! Vad duktiga ni är!”
För det var de verkligen. Den stora behållningen var att vara där med mina härliga ungar och gympa. Det var så vackert att se hur de försökte, hur de höll takten, hur stora de kände sig bland alla vuxna.
Lykke snurrade runt och dansade, Elliot såg ut som om han tappade riktningen när det var klapp med snurr. Men han kämpade förvånansvärt bra – och ännu viktigare – han verkade tycka att det var kul.
”Nu vill jag dricka lite”, sa Lykke och satte sig i skuggan. Jag förstod henne, det var varmt. Hon tog ett sittunderlag och använde som solskydd. Elliot studsade på.
Nu var det ner på marken vi skulle och lyfta rumpa och göra kissande hunden och sträcka framåt och bakåt.
”Mamma, jag förstår inte, hur gör hon?”
”Man lyfter bara benet så här, som en kissande hund.”
Jag visade och han tittade skeptiskt på mig.
”Men strunta i det om du inte vill.”
Klapp-klapp. Ny övning.
Nu skulle vi strutta framåt och bakåt och ha lite jazzdans.
Lykke hoppade fram och ville vara med igen.
”Mamma, snurra mig!”
Sedan ville hon vila igen. Under sittunderlaget. Hon låg och betraktade folkmassan som rörde sig i takt till musiken. Alla medelålders människor i tajta kläder och krampande benböjsmuskler.
”Hallå där! Det där är min vattenflaska! Den behöver jag!”
Jag tittade snett bakom mig. Där stod Movitz och höll i en vattenflaska och såg snopen ut.
”Men den låg i gräset, bara, jag hittade den!”
”Älskling, du får inte ta vattenflaskor här när vi tränar, det är människor som behöver har lagt sina träningsflaskor här.”
”Men det är ju en krona pant!”
”Jaja. Men plocka på andra gräsmattan i stället annars kommer vi att bli nedslagna.”
Movitz gav tillbaka flaskan till gubben. Med ett överlägset fnys.
Sedan stack han iväg igen. I fjärran såg jag Gunnar hålla ett öga på honom.
”Och nu ska ni få ligga ner och vila i tre minuter. Bara lägg er ner i gräset och njut.”
Det hade redan gått 45 minuter. Jösses. Och Elliot hade hängt med hela passet. Jag var djupt imponerad.
”Mamma, jag vill gå nu”, sa Lykke.
Jag mutade henne med lite solkräm Friskis & Svettis delat ut gratis. Hon kladdade in hela benen och var fullkomligt nöjd med det.
Det var rätt härligt att ligga i gräset och titta upp mot himlen. Förbipasserande turister undrade vad det här var och om det hände varje kväll. Jag insåg att det nästan såg ut som en gigantisk flash mob – till syntes spontan samling av människor, som dyker upp och gör någonting organiserat och sedan bara försvinner ut i människohavet igen.
Precis så var det nu också. Hundratals människor hoppade plötsligt bara på sina cyklar, tog sina väskor och försvann i olika riktningar. Kvar stod bara en liten scen och två rödklädda instruktörer.
”Bra jobbat!”, sa jag till Elliot.
Han såg stolt ut.
”Det var roligt mamma, men lite svårt. Men mest roligt.”
KOSTNAD: Gratis.
BETYG:
Gunnar: 4. Enkelt och skönt sätt att röra på sig. Jag ville vara med men det var väldigt splittrat med burkletningen.
Hillevi: 3. Bra och lagom tempo för en barnfamilj, men alldeles för lätt för mig, personligen. Jag vill ta i mer om jag ska träna.
Elliot: 4. Det var ganska roligt men lite svårt.
Movitz: 16. Jag visste inte ens att det skulle vara poäng på det. Men jag hittade 16 kronor i pant!
Lykke: 10. Men jag dansade inte, jag bara gympade lite, men jag fick solkräm.
