”Hur tänker ni kring socker?” Den frågan får jag ofta när jag berättar om Experimentet. Min föresats är att dra ner så mycket det bara går på sockret under de här tre månaderna. Av många olika orsaker.
Jag har själv något slags sockerberoende, liksom en alkis inte kan sluta dricka förrän allt är slut när han öppnar en flaska, så kan jag inte äta bara några godisbitar, utan måste äta upp allt i hela påsen. Gunnar är lite av samma sort. Och vi märker att barnen börjar ta efter oss.
Sockerchockerna kommer allt tätare och det är så lätt att måla in sig i ett hörn, som förälder.
Jag minns hur det var för ett par år sedan, med MER-drickorna som vi tog efter dagis. För att klara vägen hem. Men de tvingades vi sluta med, för barnen blev vansinniga när de vissa dagar inte fick dricka. I stället för glada när de fick – om ni förstår skillnaden.
Likadant när det gällde att simma. Utan att tänka på det så ”firade” vi med glass efter några timmar i badet. Och det är väl okej om man simmar en gång i veckan eller knappt ens det. Men förra sommaren så badade vi ju varje dag, ibland två gånger om dagen – och barnen hade fått ”lära sig”, att det blev glass varje gång. Så vi tvingades tjafsa om de där glassarna, vilket till slut blev jättejobbigt, för alla. I år kommer vi därför att hålla stenhårt på regeln en enda glass i veckan, på lördagar.
Det är, för övrigt, alldeles för mycket smygsocker i vardagen. Jag har roat mig med att skriva upp alla gånger som vi måste tacka nej till godis, bullar och kakor en normal vecka:
* Vid kaffeautomaten på Gunnars jobb finns tre sorters gratis kakor. Han måste välja bort, varenda gång han tar kaffe. Säkert sex gånger per arbetsdag.
* På barnens vernissage i skolan serverades det hembakta kakor och bullar. De sålde lotter där man vann, kakor och bakverk. Bara det.
* På picknick med kompisar bjuds kakor, bullar och saft.
* I Thaimatskiosken: Ber om ett glas vatten – det är så varmt – och får genast en klubba till barnet.
* Hos korvgubben: Bjuder barnen på godisfiskar.
* Hos frisören: Efter klippning får barnen ett kinderägg.
* Städdag i bostadsrättsföreningen: Bullarnas glada tid.
* När jag är ute på jobb bjuds det nästan alltid på fika, gärna hembakat, som de gärna vill att man åtminstone smakar.
* På kyrkans barntimme finns det nästan alltid en chokladboll efter maten. (Nu har de dock ställts undan lite, det tackar vi för.)
* Varje gång jag har köpt kaffe på Pressbyrån den här veckan – 3 gånger, har jag fått frågan: Ska du inte ha en kanelbulle till, det ingår/kostar bara fem kronor extra. Och det vore så lätt att tacka ja.
Det blir minst 43 fika/godispauser i veckan! Och allt det här är ju gjort av all välmening och som en vänskaplig gest. För att folk är snälla, helt enkelt. Men ändå blir det så mycket! Både för oss vuxna och för barnen. För har de väl fått upp sötsuget och blodsockret så skriker de snart efter mer. Och vi vuxna skriker kanske inte, men vi tappar humöret. Det blir som en ond cirkel som är svår att bryta.
Därför har vi sagt att vi ska ta bort i princip allt socker under de här tre månaderna för att se hur det påverkar oss, både kroppsligt och mentalt. Vilket innebär att man får äta det socker som finns i maten, exempelvis ketchup, men vi försöker välja den sort som har minst socker. Dessutom får man alltså EN glass varje lördag och får äta det som bjuds när det är kalas.
Nästa inlägg ska jag skriva om vårt fyraårskalas – och hur vi lyckades välja bort rätt mycket socker och i stället satte rörelsen i centrum.
