Äventyr 22: Skjuta med gevär!

Jag fick en inbjudan om att vara med i en ”kändistävling” av Botkyrka Skytteförening som hade 110-årsjubileum och skulle inviga sina nya fina skjutbanor. Min första fråga var självklar:
”Får alla skjuta? Barn och vuxna? Hela familjen?”
Och visst fick de det. Alla var välkomna att prova på. Då var det inget snack om saken – vem vill inte testa att skjuta med gevär?
I söndags tog jag därför med mig hela familjen ut till Lida Friluftsområde och Botkyrka Skytteförening. ”Kändisarna”, det vill säga jag och Martin Melin, Harald von Koch, Hasse Aro, Fredrik Birging, Ulle Rådbjer och självaste Tomten, alias Peter Christiansson, fick en genomgång om sporten och vad vi skulle tänka på innan.
Eftersom Martin Melin förmodligen är Sveriges mest kände polis, så gratulerade jag honom direkt till den kommande segern. Han såg lite förlägen ut. Även hockeydomaren Ulf Rådbjer visade sig vara gammal polis. Och Hasse Aro var tydligen lite av en skyttekung i föreningen när han var ung.
Själv hade jag aldrig skjutit med någonting mer avancerat än ett gammalt hagelgevär – när jag var runt nio-tio år. Så jag sa att jag var glad om jag träffade någonting över huvud taget.
Det tyckte killarna var roligt.
”Men faktum är att tjejerna är bättre på att skjuta, rent statistiskt sett!”, sa instruktören. Det var visserligen bara 30 procent av de aktiva som var kvinnor – men i eliten var hade de drygt 50 procent.
”Det har förmodligen att göra med att de är byggda på ett bra sätt i kroppen, och att de är bättre på att lugna ner sig själv mellan skotten”, sa instruktören.
Om det var hans egna gissningar eller vetenskapligt bevisat, låter jag vara osagt, men nu tittade plötsligt alla på mig, enda tjejen i gänget, och pekade.
”Då är du plötsligt favorit!”, fnissade Harald von Koch, känd från tv-dokumentären Mot alla odds.
Jo, tjenare.

Det var dags att ta på sig läderjackorna – alla modell large och stenhårda. När jag hade lyckats få på mig min kändes det som att vara inslagen i wellpapp. Det gick knappt att röra sig. Även handsken var tre nummer för stor och hörselskydden bara ramlade av så fort jag vred på huvudet.
”Amen, måste jag verkligen ha de här?!”
Det behövde jag inte.
Nu var det dags att lägga sig ner på mattan. Vi skulle skjuta 50 meter liggande. Och långt, långt därborta fanns något som såg ut som en svart prick. Det var den jag skulle försöka pricka. Jag blev full i skratt igen.
”Men hur ska man hålla geväret? Och med vilken hand?”
Instruktören visade. Jag försökte hitta en bekväm ställning på golvet. Det fick bli med rumpan i vädret. Jag hade i alla fall inte en gigantisk mage ivägen, som Tomten, tänkte jag. Men det kanske bara gav extra stöd.
”Klart för provskjutning!”
Herregud, redan?

”Hur lägger man in patronen?”
Instruktören visade. Okej. Det var inte alltför svårt. Nu gällde det bara att komma ihåg att det var bana 17 jag skulle sikta på – och helst inte fyra av några vådaskott.
Jag sköt. Pang! Och kollade i monitorn. Sjua! Wow. Jag laddade om. Sikta, sikta. Pang! Vad blev det? Åtta! Jag begrep inte hur jag bar mig åt, men vad jag än gjorde så var det bara att fortsätta.
Och nu var det dags för allvaret. Den riktiga tävlingen.
”Är det någon av skyttarna som inte är klar?”
Det var knäpptyst. Man kunde höra en knappnål falla. Även publiken satt helt stilla. Jag hade siktet inställt på bana 17. Just där och då fanns det ingenting annat i livet än bana 17.
”Fem, fyra, tre, två, skjut!”
Såja, lugn och fin i byxan nu. Sikta, håll andan, och tryck – och håll emot rekylen.
En nia!
Jag laddade om. Det blev en åtta. Och en nia. Kanske någon sjua. Men jag höll mig bra i mitten. Det var tjugo skott. Och det viktigaste var att inte sikta för länge. För när man höll andan försämrades synen. Då siktade man fel. Inom tio sekunder skulle man helst skjuta. Och herregud, det var ju bara på lek.
Killarna stånkade och stönade.
Birging låg bredvid mig och han höll en skön rytm. Jag föll in i den.

Skytte

Artonde skottet, nittonde och tjugonde. Jag hade ingen aning om hur jag låg till eller om jag hade gjort bort mig fullständigt. Men jag hade tamejfan träffat tavlan tjugo gånger av tjugo – och det var inte illa!

”Tävlingen är klar! Skyttarna reser sig upp! Nu avvaktar vi resultaten!”

”Hej Hillevi!” Jag vände mig om och upptäckte plötsligt bekanta ansikten i publiken. Markus och hans tre barn hade kommit för att heja på och prova. Vad roligt! Och Gunnar gjorde tummen upp. Och vad mycket folk det var! Var hade de kommit ifrån?

”Då ska vi se! Vinnare i grundomgången är…”
Jag var så helt säker på att han skulle säga Martin Melin, så jag blev alldeles paff när han läste upp Fredrik Birgins namn. Min sidopolare! Han hade ju heller aldrig skjutit förit, vad coolt!
”Och tvåa i grundomgången är….Hillevi Wahl!”
”VA?!!!”
Jag måste ha sett ut som en glad fågelholk. Men hur i jösse namn?! Och alla poliser då?
Gunnar och barnen såg ut som om jag hade vunnit hela rasket. Oerhört stolta över sin gamla mamma. Vad roligt. Vad kul! Åh, vad jag gillade att skjuta med salongsgevär! Mer salongsgevär till folket!

Martin Melin kom faktiskt sist i grundomgången och jag fattade ingenting. Men min och Birgings topplaceringar betydde också att vi nu skulle byta banor, upp mot bana 1 och bana 2. De andra följde i fallande ordning. På de nya banorna fick vi inte skjuta in oss, utan nu var det utslagstävling från första skottet.

”Är det någon skytt som inte är redo?”
Det blev alldeles tyst igen. Fredrik Birging svor lite över en vägg som han nu måste ligga och sparka in i. Jag var mest glad över att jag hade kommit tvåa. Hur coolt var inte det. Strunt samma hur det gick nu. Det var ju bara en lek.
”Fem, fyra, tre, två, ett, skjut!”
Skotten ljöd, ett efter ett.

”Resultat?”
En ung kille läste upp träffarna, bana för bana.
”Bana 1, en sjua!”
”Bana 2, en sjua!”
”Bana 3, en sjua!”
Nu blev vi alla lite full i skratt. Det var sjuor hela vägen tills han kom bort till Martin Melins monitor:
”Bana 7, en nia!”
”Jaha, nu blev det annorlunda när det kom nerver med i spelen”, ropade Melin lite kaxigt.
Att så många hade en sistaplats med sjuor innebar att vi inte hade kunnat eliminera någon.
”Det betyder att det blir omskjutning för alla som hade sjuor, gör er redo.”
Jag lade mig tillrätta igen, siktade på tvåan – och sköt rent åt fanders. En sexa. Därmed var det jag som åkte ut.

Elliot såg väldigt ledsen ut – men blev glad igen när han såg att inte jag var besviken. Tvärtom. Jag tyckte att jag hade varit jätteduktig. Martin Melin sköt ut sig ganska snabbt däreefter och det blev till slut bygdens son, Hasse Aro som vann. Även han en trevlig prick, så han fick gärna vinna, vad mig anbelangar.

Nu var det dags för familjen att få prova på. Movitz var först ner på startmattan. Han var så ivrig så han nästan inte kunde ligga stilla. Men instruktören var fantastisk, och inom ett par sekunder låg Movitz still – och sköt tior!
”Kolla!”, viskade Gunnar och pekade på monitorn.
”Du ska inte börja hos oss, vi behöver talanger som du”, log instruktören.
Movitz slog nästan knut på sig själv av stolthet.
Sedan var det Elliots tur. Han fipplade lite med glasögonen, siktade – och sköt tior!
”Begåvade barn”, log instruktören.
”Mamma, om det hade varit jag som hade skjutit i stället för dig så hade jag nog vunnit tävlingen”, sa Movitz ödmjukt. Och det låg säkert något i det.

Gunnar fick också skjuta, och jag minns inte vad det blev för poäng. Men vi kan väl säga så här: Han träffade i alla fall tavlan.
Lykke ville dock inte skjuta. Hon tyckte det var lite läskigt. Hon samlade i stället på sig några hundra tomma patroner, liksom de andra barnen – de envisades med att kalla patronerna för sin guldskatt. Alla barnen fick också en nalle av Tomten, som för övrigt hade den snyggaste motorcykel jag någonsin har sett.

Som tack för min medverkan fick jag ett medlemsskap i Botkyrka Skytteförening för 2012 och en bit smarrig tårta – och gissa om vi kommer att åka dit och skjuta prick igen!

KOSTNAD: Gratis att prova på. 300 kr för ett helår.

BETYG:
Gunnar: 5. Vapen och barn – jättekul! Kul att det var sån otrolig åldersspridning, de aktiva var från 10 och upp till 80. De äldre blev nästan farfarsförebilder när de visade barnen hur allt fungerar.
Hillevi: 5! Mitt i prick! Förvånansvärt lätt och roligt. Jag gillar också att det är så handikappanpassat i Botkyrka. High five på den!
Elliot: 5! 5! 5! Det var roligt att jag fick så många prickar!
Movitz: 4310! Jag fick många träffar och jag fick ta med skotten hem.
Lykke: 7 och 4! För jag fick träffa Tomten och äta tårta!

4 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Det var väldigt roligt att ha dej och de andra där och att barnen hade en rolig dag! Men vad blev betygen då? Familjen brukar ju betygsätta det ni hittar på  🙂

    • De kommer! Det är lite mycket nu, bara. Ska ha releasekalas för Elliots barnbok i morgon och just nu är det ingen ordning på allting.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.