Så här glad är man om man är sex och nio år och just har sprungit sitt första Minimarathon.
För i dag var det dags för killarnas andra springtävling någonsin. Minimarathon. Och det blir nog inte större än så. Sjutusenfemhundra springsugna barn. Plus hejarklackar. Det var ballongkreatörer och ansiktsmålning och bolltävlingar och fantastiska goodiebags. Men framför allt var det en enorm massa barn – och föräldrar.
Ack dessa föräldrar som understundom hetsar sina barn så man nästan trillar baklänges. Men speakern gjorde sitt bästa för att lugna ner massorna och mana till lugn – och att barnen skulle tänka med både hjärtat och hjärnan när de sprang. Så de inte sprang rakt över någon som ramlade.
Man kan tycka att det är självklart, men när Movitz sprang i 6-årsgruppen så gjorde några killar just precis det. Sprang rakt på och över de som hade trillat. Ganska vansinnigt.
Movitz, däremot hade fattat precis.
”Mamma, det viktigaste är inte att vinna, utan att ha roligt!”, flåsade han när han sprang.
”Och de som förlorar är de som inte är här!”
High five på den!
Han var målad som ett lejon och överallt runt den 1170 meter långa banan stod folk och tjoade:
”Heja lejonet, heja heja!”
Helt underbart. Man blir ju rörd.
En annan kille med imma på glasögonen tittade på mig.
”Föräldrar får faktiskt inte springa med.”
”Jag vet”, sa jag. ”Men han är bara sex och ett halvt.”
”Det är jag med! Vilken månad är du född?”
”Oktober.”
”Jag med!”
De höll nästan på att storkna av lycka av att ha upptäckt någon annan som också var född i slutet av oktober och sprang och pratade hela vägen in till Stadion.
Sedan var det bara folkets jubel ända in i mål. Och medalj och smockfull goodiebag och t-shirt.
Elliot sprang den dubbla sträckan, 2 310 meter, med ett gäng störtsköna nioåriga killar – flera från hans skola, visade det sig – som hittade ett rådjursben i skogen (!) och alla glömde helt av att de sprang ett lopp och blev bara glada busungar på upptäcktsfärd i skogen. De skuttade hoppsansteg och minglade och berättade om NMT-kids för de andra barnen och gick balansgång och skojade med varandra och det var bara så mycket glädje och bus att jag blev full i skratt.
”Hörni, ska vi inte springa lite?”
”Va? Javisst, ja.”
Så typiskt nioåringar att tappa fokus var femte sekund. Och jag fick knyta många skosnören som gick upp. Ett tag undrade jag om de över huvud taget skulle ta sig i mål, eller om de plötsligt bara skulle lägga sig ner och kolla in myrorna i stället.
Det var inte förrän de såg Stadion som de fick fart på benen. Då var det full rulle framåt och alla glömde allt vad rådjursben hette. Och minsann, världens bästa Elliot gjorde till och med en kullerbytta på mållinjen! Jag tror jag är världens stoltaste mamma.
