I dag var det dags för Stockholms Brantaste, en ny tävling med tre grymma uppförsbackar i Hammarbybacken.
”Hur svårt kan det vara?”, liksom.
Svar: Svårt.
Jättesvårt. Bisarrt svårt. Förmodligen det svåraste lopp jag har sprungit. Hade maxpuls på 184 större delen av loppet och bara det säger en hel del.
Men somliga tyckte det var för enkelt att springa själv, som killen som sprang med barnvagn (!), med ett litet barn i. Herrejösses.
I andra uppförsbacken fastnade dock hela ekipaget och i sann NMT-anda så stannade jag såklart och hjälpte till att knuffa upp vagnen ur gropen och ge lite glada tillrop på den fortsatta vägen. Klart man hjälper en kompis!
Foto: Miranda Kvist
Ett litet men tappert NMT-gäng startade tillsammans och väntade på varandra i mål. Sällan har målgångsdrickan smakat bättre. Tack Jörgen för briljant uppvärmning, pepp och hejarrop. Tack resten av NMT-gänget för att ni alltid står på absolut rätt ställe och hejar.
