Löpteknikträning med världens bästa MarathonMia!

Åh, vad roligt vi hade i går. Igen. Världens bästa, mest peppande och pedagogiska springcoach MarathonMia skulle köra ett exklusivt löpteknikträningspass med oss.
Jag har fått ynnesten att vara med på ett tidigare, när jag var rookie, och det var bland det roligaste, nyttigaste jag har gjort. Så jag var både nervös och förväntansfull inför gårdagens kvällspass.

Och jädrar i min lilla låda vad roligt det var, igen! Först var det rejäl uppvärmning med Jens och jag tänker varje gång, att ”Herregud jag är helt slut och det är bara uppvärmning!” Haha. Men det är precis så det ska vara, och jag börjar lära mig det också.
Sedan var det dags för Mia att ta över och först fick vi öva oss att springa snyggt i uppförsbackar, med höga knän, lyft haka och korta steg, för att inte tala om ”snygga pattar och snyggt paket”.
Hon är för rolig.
Temat var att vi skulle tänka att vi var långa, lätta och vackra.
Efter några varm med höga knän, spark i baken och trippande på tå, så var vi redo för den riktiga utmaningen. Tonys backe.
Det är en riktigt seg killerbacke som tar musten ur mig varje gång.
Men jag hade aldrig kört den på bricanyl, så jag var lite nyfiken på hur det skulle gå.
Vi fick välja om man ville vända halvvägs eller kuta ända upp.
Jag klarade bara tre ända upp. Sedan tog luften slut, trots bricanylen.
Men då var genast Mia där och lärde mig att astmaandas – långt ner i magen, i stället för små kippiga andetag uppe i halsen.
Ner med luften i magen, ner i magen.
Funkade fantastiskt bra.
Så när vi hade fått lära oss hur man kutar i nerförsbacke utan att slå ihjäl sig – man ska springa som en femåring, med full sprätt och med viss lutning framåt – och Mia och Jens ville kuta hem så räckte jag upp handen.
”Snälla, kan vi inte få lära oss lite fartlekar också?”
De andra tittade på mig som om jag inte var klok.
Skulle det vara nödvändigt?
Men vi körde jägarmarsch och jag kutade som sjutton. Lätt, lång och snygg, lätt, lång och snygg. Andas ner i magen, ner i magen.
Och det gick fort!
När vi skulle köra intervaller i uppförsbacke igen – fyra lyktstolpar upp med full fart, vila en lyktstolpe på väg ner igen, sedan fyra upp och en ner – då fick jag sådan jädrans kraft att jag sprang om flera löpstarka kompisar på sluttampen. Fantastiskt. Jag kände mig skitstark.
”Jäkligt bra jobbat! Sex kilometers löpning och tio intervaller! Och nu springer ni skitsnyggt också!”

Men jag hade nog tagit i rätt bra. Vid löpstretchningen inne på Östermalms IP, så svettades jag som en sprinkler.
”Alltså, det måste vara första gången jag svettas inne i näsan också!”
Allmänt garv i korridoren.
”Det måste du skriva på bloggen, Hillevi!”
Självklart!

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.