I tisdags kväll var det dags för fotbollsträning, efter önskemål från Movitz. Elliot var mer tveksam, han ville absolut inte vara med på plan, däremot lattjade han gärna med trasan vid sidan.
Movitz var så exalterad att han hoppade upp och ner när jag hämtade dem från skolan.
”Fotboll klockan sex!”, tjoade han så hela skolan skulle höra.
Men jag hade mina onda aningar. Han vill nämligen helst stå i mål. Och det hade han gjort klart även nu:
”Jag vill bara stå i mål, mamma, för det är jag bra på!”
Jag hade försökt förklara att fotbollsträning nog var lite mer allround än så, att man fick pröva många olika moment, men han var sådär envis som bara han kan vara: Han skulle stå i mål. Punkt, slut.
Lite av detta handlar om hans självbild som grundligt murades fast redan på dagis, där de andra killarna sa att han var en sådan usel utespelare, så han fick stå i mål. Han har knappt velat prova att spela på plan sedan dess, men har blivit desto skickligare som målvakt.
Det var med andra ord ett riktigt experiment. Även för Elliot som faktiskt testade fotboll en gång för länge sedan när han var fem år – men det höll bara några minuter. Han gillar nämligen inte att ”krocka” med andra barn, tyckte att det var oförskämt rent, att de sprang in i honom. Han blev ledsen och arg och tvärvägrade, den gången, efter bara fem minuter och trettio sekunder. Jag, som hade hoppats på en karriär som fotbollsmamma, fick snopet åka hem igen med hela barnaskaran.
Så bara detta, att Elliot faktiskt ens ville komma och spela bredvidfotboll, var en liten delseger. Och Lykke tog med sig en alldeles egen boll att sparka på.
Klockan 18.00 var det samling. Många av Movitz kompisar var där. Förvånansvärt många, faktiskt. Gamla och nya bekanta dök upp både här och där.
”Wilmeeeeeer!”, skrek Lykke och började också hoppa upp och ner. Hennes allra bästa kompis på gamla dagiset. Nu hade de knappt setts på ett år. Wilmer höll på att svimma av lycka, han också. De sparkade bollarna rakt in i krysset, gång på gång, i rent glädjerus.
Movitz tog pappa i handen och gick ut på plan och hukade sig med resten av det lilla fotbollsgänget. Tränaren sa att det tyvärr var fullt just på tisdagar. Men på torsdagar fanns det platser kvar, och han fick gärna vara med och provspela i dag. Välkommen, bara.
På huk i ringen förklarade tränaren sedan om upplägget för dagen och så satte de igång. Gunnar klev av banan, jag stod en bit bort och såg förbluffad hur Movitz dribblade med bollen fram och tillbaka som om han aldrig hade gjort annat. Fram och tillbaka och runt några koner. Tränaren var bra och pedagogisk, det syntes på långt håll, alla skulle med. Han peppade och berömde. Jaha, det gick ju bra det här.
Jag började återigen drömma lite om en karriär som fotbollsmamma.
Men i första vattenpausen bröt Movitz ihop en aning. Han kom springande bort till mig, med röda kinder och ledsna ögon.
”Jag vill ju bara vara målvakt! Det är svårt att dribbla, min boll kommer utanför hela tiden.”
Han drack lite vatten, men var fortfarande ledsen.
”Det här får noll i betyg mamma. Noll, komma noll, noll, noll!”
”Men jag tyckte du var fantastiskt bra, Movitz. Och det tyckte tränaren med. De andra har ju redan övat massor. Du kan också bli lika bra om du tränar”, försökte jag. Men han ville inte alls höra på det örat. När tränaren kom och frågade om han inte skulle komma och spela lite till, så skakade han bara ilsket på huvudet. I stället stod han vid sidomålet och sköt skott på mål. Och sedan fick han då äntligen vara målvakt när storebror sköt sina skott.
När träningspasset var slut kom de andra barnen fram och dunkade Movitz kamratligt i ryggen och berömde honom för att han varit så bra. Jag blev rörd i mammahjärtat. Movitz sträckte lite på sig.
”Jag tror att jag ändrar mig, mamma”, viskade Movitz. ”Det var inte noll. Det får nog fyratusenniohundranittionio poäng.”
”Såpass. Vad roligt. Vill du prova igen, kanske en torsdag?”
”Ja. Jag tror det.”
Och Elliot då? Hur tyckte han att det var?
”Jätteroligt! Jag vill gå dit varenda dag – och spela bredvid!”
KOSTNAD: Gratis.
BETYG:
Gunnar: 3. Det roliga med fotbollen är ju ledarna, de finns till för varje unge och berömmer och coachar. Mycket kamratlig stämning.
Hillevi: 4. Jag tyckte det var modigt av Movitz att gå in i ett färdigt lag och provspela. Och därifrån jag stod så såg det väldigt bra ut. Så jag blev lite förvånad när han bröt ihop en aning i första vattenpausen. Men sen kom glädjevändingen när han sa att han ville prova igen. Mycket känslor på en och samma kväll.
Elliot: 4. ”Roligt. Det var liksom roligt att spela mot ett mål vid sidan av planen. Jag vill göra det varje dag!”
Movitz: 4999! ”Fast det var lite svårt att dribbla mot varandra och sådär. Men jag tyckte det var bra att jag fick göra lite som jag ville. Jag tror jag vill prova igen.”
Lykke: 3. ”För jag kan sparka långt bort och har starka fötter! Och det var roligt att träffa Wilmer. Han kan få komma på mitt kalas!”
