Vi har ju väntat på ett bakslag. Det har på något sätt gått alldeles för lätt, det här med sockerstopp. Ibland verkar som om vi aldrig hade ätit socker 43 gånger i veckan. Jag har tänkt att det är för att vi har så roligt. För att vi äter mer regelbundet nu, för att de aldrig riktigt hinner få de där hungerdipparna. Men nu är det sommartider och varmt och folk äter glass både till höger och vänster.
Första intermezzot kom i matbutiken på landet i helgen.
Det var varmt och svettigt och barnen var trötta.
Vi skulle storhandla, och zickzackade oss mellan chips, kakor, bullar, glass och läsk. Och ännu mera chokladkakor och godis och bullar och saftflaskor. Någonstans där blev det för mycket för Movitz. För han kan bli lika törstig som han är hungrig.
Nu kom han med en flaska Mer.
”Nej, det dricker vi inte nu, hjärtat. Men du kan få köpa en flaska vatten.”
”Jag vill ha den här!”
Han kastade den bestämt i kundvagnen. Jag ställde tillbaka den. Han kastade den lika bestämt tillbaka. Jag ställde tillbaka den och försökte prata lugnt och locka honom till vattenhyllorna.
”Jag vill inte ha vatten, jag vill ha Merdricka! Punkt, slut!”
När jag återigen ställde tillbaka flaskan i hyllan, kastade han sig faktiskt på golvet. Och alla föräldrar vet hur det känns.
Men jag insåg ju direkt att det var vårt fel, de vuxnas fel. För vad sjutton måste vi dra med dem in i matbutiken för, med alla frestelser. Där och då fattade jag beslutet att det ska de få slippa, från och med nu. Så långt det är möjligt. Vi får helt enkelt handla när de inte är med.
Just den här gången lyckades vi lösa det hela med att ge dem varsin vattenleksak i stället. Men det kommer att bli för dyrt i längden. Då är det bättre att få maten hemlevererad, det kostar bara 85 kronor på Coop – och man handlar inget onödigt som råkar vara snyggt uppställt och till lockpris just den här dagen.
Den andra genomklappningen – och det riktiga bakslaget – kom några dagar senare. Vid plaskdammen inne i stan. Årets hittills varmaste dag. Vi hade gått direkt dit från skolan och dagis, en ganska lång promenad och cykeltur om man är lite trött. Jag hade med mig dricka, frukt och bra smörgåsar. Och Dante. En av Lykkes bästisar. Dantes pappa hade kilat hem för att hämta badkläder och liten matsäck. Han kom efter en stund. Alla var glada och lyckliga. Och varma och trötta.
Då öppnar plötsligt Dantes pappa sin frysväska och hojtar:
”Är det någon som vill ha glass? Jag har lite isglassar här!”
Elliot och Movitz var inte där, men Lykke blev överlycklig, hon funderade inte ens – utan skrek ju precis som Dante:
”Jaaa, jag vill ha!”
”Men vi ska ju inte äta glass, det gör vi bara på lördagar”, försökte Gunnar.
Då blev Lykke i det närmaste otröstlig. Hon blev så ledsen, så ledsen och vi fick ta upp henne, trösta och faktiskt backa:
”Det är okej, men bara i dag.”
Dantes pappa såg förvånad ut. Han hade missat allt vårt prat om Experimentet och sa ”ojdå, det visste jag inte om”. Vi förklarade återigen hur vi tänkte kring sockret och äventyren och de här tre månaderna. Han såg lite snopen ut.
”Men jag har ju glassar till Elliot och Movitz också – då ska de inte ha, då? Vad ska jag göra med dem?”
Han tänkte efter en stund.
”Jag får väl ge bort till några andra barn!”
Och så gjorde han det. Barnen pekade på honom, där är farbrorn med isglass.
Sedan kom Elliot och Movitz såg att Lykke satt och åt glass med Dante.
”Va?! Varför får hon äta glass!?”
”Orättvist!”
Gunnar försökte förklara att Dantes pappa inte visste om Experimentet och hur jätteledsen Lykke blev när Dante fick och inte hon.
”Och jag har berättat för Dantes pappa, så nu vet han det.”
Pojkarna tog det ganska lugnt. Elliot sa att det var bra att han inte fick någon glass, för han ville inte förstöra Experimentet.
Movitz hade en mer affärsmässig aspekt på det hela:
”Då ska hon ha inte ha lika mycket pengar som oss!”
Och det har han säkert helt rätt i. Den diskussionen måste vi också ta, när vi kommer in i slutfasen.
Men först ska vi klara av en Mallorcaresa.
När de skulle somna i går kväll sa Lykke:
”På Mallorca finns det massor av kakor och glass!”
Movitz mumlade, nästan redan inne i sömnen:
”Men det äter ju inte vi, Lykke.”
”Bara en glass på lördagen”, nickade Lykke. Movitz nickade tillbaka.
Sedan somnade de leende, med armarna om varandra. Det var rörande att se.
