”Hej Hillevi!
Jag har letat bland dina krönikor på nätet, men inte hittat den jag letar efter. Du skrev 2011 någon gång, (tror jag det var) i Allas en fantastiskt bra aha-upplevelse om att inte föräldrar ska jobba så mycket när de har småbarn.
Jag vet att jag klippte ur den, men du vet när man ska leta på något, hittar man det inte. Kan du påminna dig vad den hette om du har den, vore jag oändligt tacksam att få den!
Tack på förhand!
Marie”
Svar: Här kommer den (publicerad i Allas hösten 2011):
Hur får man ihop livet med karriär och barn?
Kan man verkligen vara en bra förälder samtidigt som man jobbar väldigt mycket? En av de vanligaste frågorna jag får handlar om hur man får ihop livspusslet. Eva i Stockholm skriver så här:
”Hej Hillevi. Jag är mamma till en skön ettåring som snart ska börja på dagis. Jag älskar mitt jobb och är sugen på att jobba mycket. Min man är också mitt uppe i karriären och reser mycket. Nu undrar jag bara hur man klarar karriären och mammagrejen samtidigt. Hur har du gjort?”
Kära Eva, att fixa barn och karriär samtidigt går inte. Det är en erfarenhet som jag och alla mina proffsiga föräldrakompisar har gjort, många gånger den hårda vägen. Helt krasst så måste man välja: Jobbet eller barnen. Barnen eller jobbet.Jag vet att det är knepigt. Jag älskar också mitt jobb och var också rätt nervös för hur jag skulle klara det ”enformiga mammalivet”. Som nyhetsjournalist var jag van vid en händelserik miljö med mycket stress, jag kunde kastas mellan Mellanösternkriser, politiska dramer och knivmord. Och det gick bra, för det var jag duktig på. Att sitta hemma och med en tremånaders bebis var jag däremot fruktansvärt dålig på. Det var riktigt stressigt! Åtminstone den första tiden
Men så småningom hade jag fått ner hjärtrytmen så mycket att jag faktiskt gillade det. Att leva livet långsamt, eftertänksamt. Och när min man efter ett år skulle ta över föräldraledigheten så blev jag nästan frustrerad. Va? Jag som precis hade hittat gillaknappen till mitt mammaliv, skulle jag behöva skutta in i ekorrhjulet igen? Eller gick det att tänka nytt?
Jo, det gick. Och med andra och tredje barnet så blev det dessutom alldeles nödvändigt. Både för mig och min man. Vi gick ner i arbetstid och jag tror att det har varit vår räddning. Både som yrkesmänniskor, föräldrar och inte minst partners.
För om man hela tiden går i skift och försöker pussla ihop tillvaron med barn och barnflickor – då förlorar man ögonkontakten med varandra. Och då förlorar man snart även kärleken, omtanken, humorn, allt det där livsviktiga kittet som gör att vi klarar nästan vilka vaknätter som helst.
Det går inte att fortsätta att leva som förut när man får barn. Vill man fortsätta att leva som förut ska man inte skaffa barn. Punkt slut. Barn är – och ska vara – en stor omställning.
Ska man göra några omprioriteringar så ska man göra det på jobbet. Välj om möjligt ett jobb som har förståelse för sjuka barn och tidiga dagishämtningar, där du kan flexjobba hemma när det behövs, där du får göra allt det där som är roligt, men med en mänsklig arbetstid. Det är ett smart karriärsdrag, i det livsskede du är just nu.
För det handlar om så får år, när barnen är små. Det går försvinnande fort – hux flux är de åtta-tio-arton år och plötsligt kan du göra hur mycket karriär du vill. Då är det för sent att ångra sig, för sent att hämta tidigt på dagis och bara sitta och mysa och prata med de finaste ungarna i hela världen. För handen på hjärtat, hur många tror du skulle ligga på sin dödsbädd och tänka: Jag önskar jag hade spenderat mer tid på kontoret?