Pannben är något som vi håller högt inom NMT. Envishet och mod i en skön kombination. Och av någon anledning krävs det lite extra mod att köra morgonpassen. Det har råkat bli så, att de som faktiskt går upp klockan 04.30 för att träna i skogen nog är lite tuffare än resten. På alla sätt.
Jag minns själv mitt första morgonpass och vilket mod det krävdes att gå dit, och köra med veteranerna, de tuffaste av de tuffa. Och jag minns också hur snälla de var och hjälpsamma – och hur förvånad jag var – för att inte tala om stolt och lycklig, när jag faktiskt hade genomfört det.
Därför blir jag alltid lite extra glad när jag ser en blåväst dyka upp på morgonpassen. I fredags var basicträningen extra tuff, med nye coachen James. Som inte bara körde skiten ur oss – utan dessutom räknade på gaeliska. Bara en så’n sak.
Enda blåvästen på detta stentuffa passet var Adriana. Och hon såg inte ens trött ut när hon kom tillbaka till ÖIP. Bara väldigt, väldigt stark – och glad.
Hej Adriana Dobrin, 34, varför började du på NMT?
För att jag behövde bli pushad till att gå ut och träna, även när jobb, fritid och hundar tar mycket tid.
Hur mycket tränade du innan du började på NMT?
Jag löptränade (hehe, who am I kidding, snarare joggade) 2-3 gånger i veckan.
Varför är det så kul med NMT?
För det är strukturerat, men man vet aldrig vad man ska få göra. Jag älskar variation! Och när man är i grupp och har helt fantastiska instruktörer så pushas man till att alltid göra lite till, springa lite till, göra en armhävning till, även när man är jättetrött.
Vad har du för målsättning med NMT?
Bli starkare och snyggare.
