04.45 gick jag upp. Tittade på termometern utanför köksfönstret. Minus 22. Jag måste vara galen, tänkte jag. Galen som står här mitt i natten och ska ut och lattja med NMT-gänget i skogen.
Med min taskiga andning.
Men hej och hå. På med tre lager kläder och broddar, mössa och vantar och ut i morgonmörkret och ner mot tunnelbanan.
Mötte fina NMT-kompisen Camilla på tåget. ”Ja, det tänkte jag också i morse”, sa hon. ”Att man nog är galen”.
Hon skrattade gott.
Jag fick hjärtklappning i rulltrappan på väg upp. Hur skulle detta gå?
Men så fort vi kom in i värmen på ÖIP och bytte om och såg Brunos busiga ögon – han hade utlovat snöbollskrig i skogen – så kändes det rätt lugnt. Och snart var vi en hel hoper förväntansfulla, smårädda, glada NMT-are som stod och pladdrade i korridoren.
”Eftersom det här är ett extrainsatt pass, så får ni en julklapp av mig redan nu”, ropade Bruno. ”I dag är det tillåtet att prata med varandra i ledet!”
Bara en sådan sak.
Men pladdrandet upphörde när vi sprang ut i skogen, off pist i nästan lårhög snö. Zick-zack i korta intervaller. Sedan blev det bus. Följa John med en kompis, rulla i snön, göra situps, springa som en hund, krypa, armhävningar, situps… Allting mycket roligare i snön! Inte ens jobbigt, bara bubbligt, skrattigt tjoigt.
Det var fullmåne och vackert som vilket julkort som helst. Snötunga grenar, månsken, vintervitt, vacker, vackert!
Sedan sprang vi off-pist igen, genom skogen, rutschade nerför stora klippor, brottade ner varandra i snön varje gång Bruno ropade ”kööör!”
Hela gruppen skulle ta sig upp på en stor sten på 30 sekunder. Första gången kom jag nästan upp, men gled ner igen. Jäklar också! Och fler hade problem med klättertekniken.
”Trettio! Icke godkänt!”, ropade Bruno, så vi fick köra en gång till. Och den här gången kom alla hjälpande händer och fötter när de skulle – hela gänget stod på toppen när Bruno återigen räknat till 30.
Tjohoo! Bra jobbat!
Klappar på axeln, mera spring i snön, upp på toppen, se upp för grenen, akta stenen! Vänta på kompisarna, gör lite benböj, så ni inte blir kalla. Sedan situps och upphopp och burpees i snön. Mera rutschkana och en tjurrusning tillbaka till ÖIP.
Slutfanfaren var superkorta intervaller uppför en snöbacke – med kullerbyttor nerför som härlig avslutning.
Jag hade snö ända in i näsan och ögonbrynen.
Men alla såg lika lyckliga ut.
”Jäklar vad glad jag var att jag pallrade mig upp i morse!”, tjoade jag mot himlen.
För varför ska man sluta busa bara för att man har fyllt 45?
2 kommentarer
Det du och dina kompisar sysslar med låter som helvetet på jorden för mig. Ditt beroende av verksamheten (gråta när du inte kan gå) får mig att tro att du blivit
med i en sekt. Men… Jag är en sjuk, lat fetknopp så jag är nog bara avundsjuk. Jag är verkligen glad dock att du har så roligt och att du känner dig så stark.
Nina, jag tror inte det går att begripa vad vi håller på med där i skogen, om man inte får pröva det själv någon gång. Men alla är vi olika. Jag tror dock inte alls att du är en lat fetknopp. Jag tror att du också är en vacker människa som bryr dig om andra – uppenbarligen – och kanske har andra sätt att bli lycklig på. Åtminstone hoppas jag det.
Varma kramar!
Hillevi