Det fyrtionionde loppet blev ett färgstarkt äventyr, ColorMeRad i Örebro. Jag tog tåget dit och fick genast meddelande från en kompis, Eva, om att hon ville ses. Bara det var ju värt att åka till Örebro för.
I Örebro regnade det och jag funderade mycket på hur färgpatronerna reagerade på just regn.
”Det kan bli rätt kladdigt”, sa en arrangör.
Hm.
Jag knatade runt i Örebro och såg förvånansvärt många som gick omkring och bar på gummimadrasser och badringar. Vuxna människor! Ingick det i loppet? Jag frågade ett par barn med uppblåsbara färgglada munkar.
”Slide n Glide! Där borta!”
De pekade mot en folkmassa och jag gick ditt. En galet hal vattenrutschkana mitt i stan. Säkert minst hundrafyrtio meter där barn och vuxna skrattade sig nerför backen till publikens lycka. Det var alltså inte bara ett lopp i stan. De firade att Örebro fyller 750 år. Och just denna veckan var det Århundradets Örebrofest med olika teman varje dag. Den här dagen var temat idrott och hälsa. Överallt på gatorna dansades det, några barn fäktades i full fäktningsutrustning, det var gympa och basket och crossfit och en massa kul. Dessutom är Örebro en konstnärlig folkfest med Open Art 2015 med bland annat verk från kinesiska Ai Weiwei. Hängande arbetskostymer på gågatan, svävande cyklar i kanalen och en inbyggd staty i något som nu liknade Wilks Nimis.
Min kompis Eva dök upp och guidade mig genom konstverken, underbart! Och sedan lämnade hon av mig vid starten där det var lite problem med det tekniska, men efter ett ”fem, fyra, tre, två, ett, köööör!” så var vi på väg utmed kanalen. Det gick inte fort. Det var trångt och trevligt och mer som en joggingtur med kompisarna. Vilket passade bra eftersom jag fått reda på att Friends får 100 000 kronor av ColorMeRad. Bara det är värt att springa fem kilometer för. Återigen var medelåldern runt 20, till skillnad från de flesta lopp jag sprungit där de flesta är runt fyrtio. Det var underbart att se de unga tjoa och heja på varandra och jubla över varenda färgpatron som de bombarderades med.
Jag har varit i Örebro rätt många gånger för att föreläsa, men aldrig sett stan från den här sidan. Så vackert det var! Så grönt och lummigt! Så överraskande konstnärligt, vackert, roligt, ibland provocerande, men hela tiden tänkvärt. Och väldigt, väldigt färgstarkt.
Örebroarna hade gått man ur huse för att heja på oss och de äldre skrattade häpet förtjust åt det tokiga i att kasta så mycket färg på kläderna.
”Tänk om det inte går att tvätta bort!”
Men det gör det ju. Färgen är någon form av mald majsstärkelse och helt ofarlig och bort med vatten och tvål.
Vi sprang som vanligt genom olika färgbågar, en för grön, en för gul, en för rosa och en för orange och strax före mål blev det en himla massa blå färg, så jag såg ut som en smurf när jag kom i mål. Längden på loppet och tiden är som vanligt helt oväsentligt. Min klocka visade 4,85 kilometer och det betyder att det var en nästan fem kilometer lång färgfest. Efteråt kunde man fortsätta dansa vid scenen och öka på färgkvoten.
Om man ville. Men jag skulle dansa hemåt och ta tåget hem och funderade på om de ens skulle släppa på mig ombord i det skick jag var.
Till min stora lycka hittade jag en stor och fräsch toalett (!) på tågstationen kunde tvätta av mig det värsta och byta om till rena kläder. Men när jag skulle natta mina barn på kvällen tittade de sömnigt på mig och sa: ”Mamma. Du är faktiskt helt blå.”
Smurf!
