Varför har ingen berättat hur jobbigt det är med spinning?

…och var kom den där muffinmidjan ifrån?
Jo, jag vet, allmän självmedicinering vid sjukdom och skittråkigt träningsuppehåll. Men nu är jag på gång igen.
Alla äckliga, snuskiga dammsugare är ett minne blott och träningen är återupptagen.
I går försökte jag mig på att springa lite. Det snöade ju! Då får man spring i benen. Men högerfoten hade hellre stannat hemma. Den tycker att den har en idrottsskada, en så kallad lätt stukning.
Så det var bara att inse sina egna begränsningar i morse, även om det är surt, och tänka om. Det går inte att köra NMT med Spyfys med den foten.
Vad kan man då göra med en ond högerfot, månne? Tänka, tänka.
Jo, spinning!
Det hade jag aldrig prövat. Och de säger att det är så roligt, de som gör det, så vad sjutton! 45 minuter ska man väl orka cykla litta, tänkte jag.

Jag snörde in foten i en elastisk binda, tryckte in den i gympadojjan, ställde in cykelskrället på lagom höjd och bredd för någon som är 164,5 centimeter över havet och tryckte in fötterna i trampspännet.
Sedan drog vi igång, glatt påhejade av instruktör Anna (bilden). Och redan första gången vi skulle stå upp och trampa så tänkte jag just det där:
”Varför har ingen berättat hur jobbigt det är med spinning!?”
Och framför allt: Hur kommer det sig att en massa 60-åriga tanter har starkare lår och rumpa än jag?!
Detta måste vi genast ändra på. Jag ska fan köra om de där tanterna!
Just you wait and see.
Foten krampade lite, det gjorde för övrigt den vänstra också, i någon slags sympatistrejk, när jag försökte stå och trampa för länge, men i övrigt var det bara skitkul. Det syns, va?
Bästa låten: Mikrofonkåt med September.