Ibland går man in i väggen. Som nu, i går kändes det som om jag gick in i någon slags heatvägg. Hetvägg. Och då får man dra i tofsen, som vi Gester-med-gester-diggare säger. Man får ta tag i en nödlina och maila en kompis, i mitt fall dessutom världens bästa träningsängel, Marathon-Mia.
”Hej Mia!
Nu behöver jag verkligen lite info och tips.
Den här värmen alltså.
Jag känner mig tjock och fet och uppsvullen och håller på att bli tokig.
Enligt vågen ligger jag också och jäser på fem kilo över trivelnivå, men det känns stört omöjligt att minska i vikt. Jag vill heller inte banta, eftersom jag inte klarar dagen då, än mindre springa.
Vätskebrist kan göra dig svullen, sa en kompis. Och jag försöker dricka som bara den, men jag vet inte om det räcker.
I går skulle jag träna med bästa NMT-gänget kl 18 på Karlbergs hinderbana, men jag ville bara sätta mig ner och gråta. Ville inte alls göra något som gjorde ont, kände mig som om jag vägde 110 kilo, hade ont i hela kroppen bara efter uppvärmningen, sprang några varv i stället runt fotbollsplanen och fick skitont i vaderna. Jag som aldrig får ont i vaderna!
Då gick jag hem i stället och kände mig som världens mest misslyckade människa.
Så snälla coach, hur hanterar man värmen och vikten på sommaren?
Sign. Svullen.”
”Svar från Mia:
”Underbara, fina Hillevi. Det finns små saker att tänka på. Vätska fördrivs med vätska. Drick mycket men se till att balansera med mineraler. Jag tar Resorb för att fylla på. Magnesiumbrist kan ge kramp och ont i vaden – köp vitaminer sport då får du magnesium, järn och zink i rätt dos.
Det går långsammare med löpning i värmen – det får vi acceptera.
När det gäller vikten är mitt tips att variera träning och intensitet. En grej kan vara att dela in milrundan i två delar – långsamma 5-6 km före frukost och 4-5 snabba kilometer på kvällen.
Ge det någon vecka. Kram å puss”
Mia”
Visst är hon fantastisk, min träningsängel? Raskt skuttade jag iväg till apoteket och köpte Resorb, brustabletter med svartvinbärssmak och Mitt Val Sport. På apoteket försökte de sälja in sina egna sport-vitamintabletter till mig, men den lätte gick jag inte på! För när man jämförde magnesium, t ex, så var det dubbelt så mycket i Mitt Val Sport. Den burken hade de gömt i en hemlig låda – för att kunna kränga apotekets egna. Fult!
Men nu ska det förhoppningsvis bli lite ordning på torpet. Och tipset att springa både morgon och kväll – fast lite kortare sträckor känns fantastiskt skönt. Tror jag ska ta lite hoppsansteg på det. Tjolahopp, tjolahej!
4 kommentarer
Men Hillevi. Du sa, nej du lovade, att det skulle gå över det där med mat och hets och svält och misslyckande. Och nu skriver du om att du hyllar känslan av att ha tagit tag i tränandet igen, allt för att komma bort från känslan av att vara tjock och ful. Och de där fem kilona extra, de behövde också försvinna. Fort.
Ful, fet och tjock, ingen träning, plus fem kilo på vågen =Inte bra.
Träning, minus fem kilo =Bra, då försvinner känslan av att vara ful och tjock. Bra.
Så det är så ialla fall, att Hungerflickan bara borde börjat träna och gått ner några kilo så hade hon mått toppen.
Iså fall så tror jag inte på att ”det” kommer att gå över.
/L
Jag kanske uttryckte det klumpigt. Känslan av att känna sig tjock eller klumpig kan man ha ändå. Det tror jag alla människor kan känna igen sig i, inte minst när det är så här varmt ute och man känner sig svullen.
Läs inte för mycket in i det. Men visst är det så, att när man tränar som jag gör nu, för att jag tycker det är så roligt, så lär man ju också känna sin kropp – och blir det för mycket skräp – så är det som att tanka bensin i en dieselmotor eller tvärtom. Den hakar upp sig, den hostar och skramlar och vill knappt starta än mindre gå särskilt fort.
Konstigare än så är det inte. Någon hets och svält handlar det verkligen inte om. Mer om att faktiskt vara rädd om sin kropp och försöka ge den mat och näring som den behöver. Klappa på kroppen. Det har jag gjort i dag. Jag har världens bästa kropp. Om det nu råder något tvivel om det.
/Hillevi
Jag tänker på hur det man skriver landar i andra människor och jag blir lite störd över att den här bloggen- och statusuppdateringar på facebook- till stor del är en lovsång till ett lätt maniskt tränande. Många av dem som följer den här bloggen är ätstörda eller fd. ätstörda personer. Du har aktivt valt att prata just med dessa grupper och genom boken Hungerflickan, som många kan identifiera sig i har du fått en stor fanskara bestående av tjejer med komplicerad relation till mat/vikt/träning. Därför tycker jag inte det är helt okomplicerat att du trumfar över 200 situps armhävningar eller upphopp. Funderar du någonsin över hur det du skriver på bloggen och fb landar hos dina läsare? Jag är glad att du har funnit en träning du trivs med men jag är inte helt säker på att forumet att delge allt om den är rätt. De som läser dina böcker och kommer på dina föreläsningar är ofta ”duktiga flickor” med allt vad det innebär. Det är inte svårt att endera inspireras eller känna sig totalt värdelös av din träningsiver. Vill bara be dig fundera över oss duktiga flickor, dina läsare, och vad dina ord kan skapa.
Menar inte att vara anklagande, bara en liten fundering som funnits ett tag.
Stor kram till dig! //Maria
Hej Maria.
Ja, jag har funderat över det. Och jag måste få vara den jag är. Jag har aldrig varit lagom. Det är en del av min personlighet. Träningsgrejen handlar inte om att vara duktig för någon annans skull – utan för att jag har hittat en helt ny passion, 45 år fyllda. Jag tycker att det är superhäftigt och alla som ser mig vet att jag både äter kakor och bakelser och glass. Också. Och jag är lite trött på att kvinnor – för det är alltid kvinnor – ska komma med pekpinnar och säga att app-app-app du som är en offentlig person får inte göra si och inte göra så. Det händer alla offentliga kvinnor. De får inte bli för smala, de får inte träna för mycket, de får inte jobba för mycket och allt vad det nu handlar om. Alla som möter mig på mina föreläsningar ser med vilken lycka jag pratar om Nordic Military Training. Alla som ser mig prata om att jag, som aldrig aldrig aldrig har sprungit i hela mitt liv faktiskt för första gången kan göra det nu, ser vilken euforisk grej det är.Varför inte göra som mina träningskompisar och tycka att det är häftigt och coolt, i stället?Jag kan inte ta ansvar för alla andra. Jag kan bara berätta om min resa och visa hur glad och stark jag är i min kropp i dag. Och jag hoppas och vet att det är en inspiration för många. För kan jag, så kan alla. Jag tycker att det är så häftigt att kvinnor kan få bli starka nu – i stället för att svälta sig sköra och magra.Med varma hälsningarHillevi