(Krönika publicerad i Allas Veckotidning januari 2011)
”Lita på din magkänsla!” Det rådet får man alltid – i varenda tidning, av varenda livsstilscoach och av alla barnpsykologer. Eller också ska man använda det Sunda Förnuftet, så blir allting bra.
”Men om man inte vågar lita på sin magkänsla eller sitt sunda förnuft, om man kanske inte ens har något sådant, vad gör man då? undrar Lena i Stockholm.När jag är ute och håller föredrag så pratar jag en del om de sex typiska känslorna för små och stora alkisbarn: Ensamhet, ansvar, oro, rädsla, svek – och surrealism. Av alla dessa känslor, som var för sig är svåra att bära för ett barn, så tycker jag ändå att den sista är den värsta. För den förstör magkänslan, snurrar till den inre kompassen tills man inte längre vet vartåt den pekar. Till slut blir det rena irländska julafton därinne.
När jag var liten kunde jag säga ”Snälla mamma, drick inte mer nu!”, och mamma svarade: ”Vadå, jag dricker inte!”, samtidigt som hon tog en stor klunk vin. Och både mamma och pappa kom till jobbet, berusade eller bakfulla, gång på gång utan att någon verkade tycka att det var något konstigt. Samma sak med grannarna och släktingarna. Alla agerade som om det var fullkomligt normalt.
Och eftersom ingen tycktes se allt det som jag såg, så började jag till slut tro att det var jag som var galen. Att det var mig det var fel på. Att jag hade dragit fel slutsatser, att det var jag som var överkänslig.
Detta är det farligaste med att normalisera det onormala, det icke acceptabla. Och det är därför det är så otroligt viktigt att bekräfta att vi ser det som barnen ser. Om det är det enda vi förmår göra så gör åtminstone det: Jag ser att din mamma dricker. Jag ser att du har det jobbigt. Jag ser det som du ser. Du är inte galen.
Jag tänker på det också när det gäller barn i förskolan eller i skolan. För det behöver inte handla om missbruk. Det kan lika gärna handla om att man accepterar alltför hårda tag på dagis med de överslätande orden ”killar är sådana, de behöver stångas lite” eller när man accepterar mobbning och utstötthet i skolan.
Jag vet en flicka som tvingades gå flera år i en skola där lärare, rektor och till och med Friendsgruppen accepterade att hon var utstött och tvingades äta ensam i matsalen. Där hårda ord, skratt bakom ryggen, och hotfulla situationer blev hennes vardag. Inte förrän en kille lade ner en fotboll en meter ifrån henne och sparkade den rakt i hennes ansikte blev det någon fart på rektorn.
Då fick hon byta skola. Hon. Inte de andra.
När hon rakryggad stod inför hela klassen och berättade varför hon hade tömt sitt skåp och aldrig mer tänkte komma tillbaka, då först, trillade polletten ner hos de andra barnen. För de hade också fått lära sig att det var acceptabelt att behandla en klasskompis så. Att det var hon som var konstig, inte de.
Så hur gör man när man inte vågar lita på sin magkänsla?
Svar: Man tar hjälp. Man letar upp bra människor som man har förtroende för. Man testar en tanke, är det här vettigt, är det rimligt? Gång på gång, tills man känner att den egna magkänslan bär igen. För den finns där, längst inne. Jag lovar.
