Lill-pappa

”Jag tycker att Elliot påminner om din pappa”, skriver Sandra.
Ja. Han är en lill-Ove. De är så lika, så det är inte klokt.
Och inte bara till utseendet.
Pappa älskade att titta på tecknat. Kalles klätterträd var en favorit.
Elliot skrattade så han höll på att ramla ur barnstolen när han såg Kalles klätterträd första gången.
För att inte tala om när han såg Hotlips i M*A*S*H. Då sken han upp. Precis som pappa.
Nu har han börjat teckna och skriva, Elliot. Och han har ett alldeles speciellt seende, precis som sin morfar. Han behöver bara se något en gång, sedan sitter det. När andra barn ritar gubbar ritar han fantastiska vattenfall. Helt otroligt.
Men det tog ganska lång tid innan han ens ritade ett streck. Han gör så. Han iakttar först. Länge. Sedan sätter han sig ner – och bara gör.
För så gör blyga barn. Och Elliot är ett blygt barn. Jag har inte riktigt fattat det förrän nu. Men tydligen är det ärftligt. Från vem då? tänkte jag. För ingen skulle nog ha kallat mig för ett blygt barn. Tvärtom. Jag har aldrig haft svårt att höja rösten och ta mig ton. Att provocera tycker jag rentav kan vara roligt.
Pappa däremot… Hans humor blev ett sätt att överleva. Och kanske var det där alkoholen kom in i bilden också, för att komma över den där tröskeln. För pappa kom nog alkoholen som en befrielse. Som för så många blyga gamla barn.
Så jag tänker att jag måste vara varsam med Elliot. Hjälpa honom att hantera sin blyghet, att visa att det är okej. Att det finns andra sätt att klara sig i livet och umgås med människor, än genom att bedöva sig eller berusa sig.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.