(Krönika i Allas hösten 2010)
Vem ska få ha barn? Och vem ska bestämma det, egentligen? Svåra, jättestora frågor som ingen av oss egentligen kan svara på. Trots detta tar vi upp det i veckans läsarfråga:
”Häromdagen mötte jag en kvinna som sa att hon inte tyckte det var rätt att homosexuella skulle få skaffa barn. Att det bara var egoistiskt och att barnen skulle fara illa i skolan. Jag tror hon har fel, men jag kom inte på något bra att svara. Vad tycker du?”, undrar Annika i Stockholm.Jag tror att det nästan alltid är djupt egoistiskt att längta efter barn. Vare sig man är heterosexuell eller homosexuell eller vad man nu är. Man vill på något vis föra sig själv vidare, ge av det man har och sträcka ut handen in i framtiden.
Och jag tycker att det är fantastiskt att vi har kommit så långt nu att vi får älska vem vi vill.
Men jag vet också att det är många som oroar sig för hur de homosexuella parens barn har det i skolan. Det finns en allmänt utbredd oro för att just dessa barn ska bli retade och utanför. Men alla vet att det aldrig är någon absolut vetenskap vem som ska bli mobbad i en klass. Det kan vara att man är för smal eller för tjock eller pratar fel dialekt eller har glasögon eller gillar fel popgrupp eller skriver pinsamma dikter eller har en pappa som är rektor.
Inget av det där går att skydda sig mot. Mer än att man försöker ge sina barn en familj där de kan känna sig trygga, där de respekteras och lär sig vara stolta över sig själva, precis så som de är.
Alldeles nyligen kom en stor undersökning som visade att barn till homosexuella faktiskt både presterade bättre i skolan och mådde bättre, rent psykiskt. Forskarna trodde att det berodde på att de hade väldigt närvarande föräldrar, inte sällan två mammor och två pappor – och ännu fler mor- och farföräldrar – som hade både tid och ork att ägna mycket tid med barnen.
Jag har i skrivande stund dessutom intervjuat Camilla Thulin, stilgurun, som själv aldrig har längtat efter barn. Hon har valt bort det i sitt liv. Men hon hade väldigt starka åsikter om hur föräldrar uppfostrar sina barn i dag. Vissa föräldrar är extremt dåliga med sina barn och rentav mobbar dem, anser hon.
På en punkt var hon dock väldigt positiv – till just gayföräldrar. Så här sa hon:
”De här gayparen jag känner som jag har barn, i de familjerna skulle jag vilja sätta fler barn. För de är så engagerade, det finns sådan värme och glädje och närvaro i de familjerna. De har aldrig tagit något för givet. De har verkligen fått kämpa för det här. Och det märks på barnen, de har bättre betyg och bättre lyssning. Senast i går mötte jag en kvinna på en middag som hade starka åsikter om gayföräldrar, och tycker att det är inte är något bra. Då sa jag att det är ju faktiskt helt omodernt att tänka så!”
Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att vi har mycket värre saker att oroa oss för när det gäller våra barn än vem deras föräldrar älskar. Som om det finns missbruk och psykisk sjukdom i familjen, men där har aldrig någon pratat om förbud mot att bli föräldrar. Kanske för att det berör alldeles för många av oss – och vem blir till slut då kvar?
