Boink! Vart tog svanskotan vägen?

Ja, jädrar i min lilla låda. Det är bara att acceptera faktum: Det är officiellt intergalaktiska mästerskapen i Februari. Fristil.
Översatt till småbarnssvenska: Två steg framåt och ett tillbaka.
Precis när jag hade fått igång träningen i förra veckan och kände att benen bar och hade klarat av mitt första basicpass i skogen och fått min första lyckokick av endorfiner – då tjong! kommer nästa smäll.
Femåringen vaknade hostande och hes i morse. Hej vabb igen, jag som tänkte försöka komma ikapp.
Och efter några timmar insåg jag varför jag var så himla trött själv: Feber. Inte mycket, men lite. Tillräckligt för att ställa in kvällens träningspass.
Men det hindrade oss dock inte från att ta en tur i pulkabacken, femåringen och jag. Lite frisk luft har ingen dött av. Så vi körde tjugo tandemvarv med snowboarden. Medelst skyhögagupp. Haha!
”Mamma, det här var verkligen jätteroligt!”, tjoade han varje gång vi smällde i backen.
Själv försöker jag hitta min svanskota igen.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.