Jag sprängde milvallen!

Yes! I dag gjorde jag det. Jag sprängde milvallen!
Jag har ju varit uppe och nosat på milstolpen några gånger, kutat 9 kilometer i snö och modd. Men i dag var det barmark och visserligen var det ett tufft benpass med Bruno i går, men har man bestämt sig för något så är det bara att genomföra, eller hur?
Så ivrig var jag faktiskt, att jag inte ens ville vänta till kvällen. Det kändes lite som att vänta på ett födelsedagskalas, det gåååår ju bara inte. Så jag tänkte ”vad sjutton, jag kör på eftermiddagen, innan jag hämtar barnen på dagis!”
Ladda, ladda ajfånen, så hela sträckan kunde dokumenteras. Ladda, ladda ipoden så att musiken hela tiden skulle bära mig framåt.

Och ladda, ladda kroppen med ett par extra leverpastejmackor. Sedan var det bara på med dojjorna och broddarna (det är fortfarande ispartier här och där) och så iväg!
De första sju kilometerna tänkte jag mest som transportsträcka. Försökte springa MarathonMia-snyggt hela tiden och kolla in folk. Lutade mig en aning framåt i utförsbackar och jajjemän, det blev lite extraskjuts i stegen. Jag lyssnade på musiken och dansade fram, skuttade lite extra när det kom en isvall eller okopplad hund, jag lekte lite Rocky och jabbade med armarna när ingen såg, jag räknade broar och väntade på endorfinkicken. Och jajjemän, efter sex kilometer kom den, pang, rakt upp i solar plexus.
Resten var bara skojsigt, sista kilometern innan vändningen var skrattretande lätt, jag kollade RunKeepern, 7,07 kilometer – och vände på en femöring.
Nu började den riktiga utmaningen. Tre kilometer bort till milstolpen – Stadshuset – det borde jag klara.
Och visst gjorde jag det. När jag började närma mig Stadshuset genomfors jag av ett jubel som nästan var i klass med att gå i mål i en stor tävling. Det måste ha lyst om mig som värsta 1000-wattslampan.
Jag susade förbi Stadshuset, slängde iväg en slängkyss till byggnaden och försökte ta häng på en löparstark tjej. Det såg så himla lätt ut när hon sprang med sina halvlånga kliv. ”Sådär ska jag också springa snart”, tänkte jag och försökte skjuta fram höfterna som MarathonMia och Jens tjatar om. Fram med höfterna, fram med höfterna.
Sedan kom de, uppförsbackarna, och nu krämade jag på med lite högre volym i ipoden. Andades ner i magen, trippade upp, korta steg, tummen upp och upp med hakan. Det gick förvånansvärt lätt. Första backen, andra backen, tredje backen, lite seg – åhej! – och fjärde backen och så den allra sista backen!
Jag var hemma på min gata i stan och där har vi sjuttioåtta ungar.
Nej, jag bara skojade. Men vi har en trebarnsmamma som just sprängt milvallen och slutade på drygt 14 kilometer.
Woo-haaa!