Hur gick det på Nordic Military Training-testet? Det undrar alla. Alla som inte har addat mig på Facebook – för där har jag jublat i högan sky. Med versaler och gemener och allmänna glädjefnatt.
Jotack, det gick skitbra! Jag förbättrade ett par av mina resultat med flera tusen procent! På riktigt.
Och den statiska magövningen, när man ligger på rygg med benen upp i luften, den vann jag! Jag låg i 175 sekunder! Nästan tre minuter.
Att jämföra med förra testet när jag bara klarade fem sekunder! Fattar ni?
Helt otroligt vad som har hänt med min kropp och mina muskler och mitt pannben på bara tre knappa månader.
När jag började kunde jag bara göra en enda armhävning på raka ben.
Nu gjorde jag 37 på två minuter. Några tusen procent bättre, alltså.
Statisk magövning klarade jag som sagt bara fem sekunder i september. Nu: 175 sekunder. Också några tusen procent bättre.
På en kilometers löpning i uppförsbacke förbättrade jag mitt resultat med 1 minut och tolv sekunder! Fast det var barmark och lättsprunget då, och snö och minus femton grader ute nu, med allt vad det innebär med tjocka kläder.
Helt fantastiskt.
7.55 då – 6.43 nu.
På sprinten, där man springer fram och tillbaka korta sträckor, så många gånger man kan på två minuter, där klarade jag 19 nu – mot 14 då. Trots att jag tog det lite lugnt på isen och snön, för att inte halka och skada mig. Hade jag inte ”fegat” där hade jag säkert kunnat göra 21-22.
Och när det gäller burpees – att ligga i armhävningsläge och sedan hoppa upp, och genast kasta sig ner i armhävning igen – en oerhört jobbig övning för hjärtat även i sommarväglag – där förbättrade jag mitt personbästa med rejäla 63 procent! Från 16 till 26.
Som världens bästa peppare, NMT-ankaret Anne-Li skriver:
”Hillevi din kämpe!
Jösses amalia vilken förbättring. Du inser nog inte riktigt själv hur enorm den här prestationen är. Att över huvudtaget orka med sprinten och burpees efter att du kört stenhårt med både ben och mage/armar innan, och ändå öka….ja…jag vet inte vad jag ska säga.
Jag är grymt stolt över dig, och det har varit så roligt att få följa dina framsteg. Jag hoppas verkligen att du kan känna dig stolt över dig själv också och över vad du åstadkommit på bara 3 månader. Sorry, men du hör inte längre hemma i Rookie-gänget. Det är dags för dig för nya utmaningar med basic och träningsgänget nu. En grön väst är din, så fort du vill ha den!”
Ja, tack Anne-Li jag är så sabla lyckligt glad och stolt över mig själv. Och alla mina fantastiska rookie-kompisar som har lyft sig i håret och klarat grejer vi aldrig någonsin trodde vi skulle fixa på bara tre månader. Och vad roligt vi har haft under tiden!
Jag brukar säga att det finns änglar överallt – och att jag har haft en egendomlig förmåga att alltid hitta någon ängel här och där när livet har varit lite kämpigt.
Men jag tror aldrig jag har sett en sådan enorm mängd änglar vid samma tid, på samma plats – som i gänget bakom Nordic Military Training.
2 kommentarer
Stort enormt kosmos-grattis! Du är grym Hillevi. Inte bara en fantastisk människa utan även ödmjuk och precis som Anne-Li skriver – inte riktigt medveten om din storhet!
Välkommen till grönvästarna! Ser fram emot att kuta med dig i brandmannagreppe!
Kram
Haha. Ja, jag är lite rädd för det där brandmansgreppet. Så fort någon slänger upp mig på axeln tänker jag släpp-ner-mig-släpp-ner-mig!
Får jobba på det där med tillit i upp-och-nedvänt läge.
Risken är väl att jag får ligga sist i uppförsbackarna ett tag. Men, som du säger, det bygger pannben att alltid vara sist i backarna. Tack själv för att du inspirerar mig varenda dag, varenda timme. Som i dag när jag slet med att få hem två ungar på en snowracer på grusblandad is… då tänkte jag: ”Stark jag ska bli stark!” Och ”det här bygger tamejsjutton pannben”, när snöret skar in i händerna och ungarna ylade om vem som fick sitta närmast ratten. Då kunde jag inte låta bli att garva lite i alla fall. Jag hade ju ditt påhejande pannbenstjohejsan på ena axeln.