Jag gjorde det! Jag överlevde mitt första Träningspass!

Ojojoj. Ni anar inte. Men jag ska berätta.
Så här var det: Eftersom jag klagat lite på att senaste basicpasset på NMT var för lätt, så fick jag veta hut med en gång:
”Bra! Då kör du träning. På onsdag. Med Johan!
Träning! Bara ordet kan få en att svimma när det gäller NMT. För i den gruppen kutar det bara omkring ultralöpare och fd hockeyproffs, typ.
Och med Johan som coach! Han är typ Spy-fys, fast med humor.
Som tur var satt dock Jonas fast i trafiken från Solna, så det blev coach Jens som skulle köra passet.
”Hillevi du är med mig i dag!”
Det gick liksom inte att gömma sig bland grönvästarna i Basicgänget.
Okej.
Har man sig in i leken gett, får man leken tåla.
Jag såg mig omkring i ledet. Alla andra var två meter långa, med 1,5 meter långa ben och armmuskler som Schwartzeneggereggeregger.
”Två kolonner! Lätt jogg framåt!”
Och hej, vilken jädrans fart alla fick. Mina ben höll på att lossna vid höften, för att jag fick ta så långa steg.
Men vi hann bara runt knuten, för nu skulle vi ha intervaller under och över snövallar och två staket.
Det ska erkännas med en gång. Jag fuskade. Jag sket i snövallen. Jag tänkte, jag kommer att få det tufft nog ändå.
Och visst fick jag rätt. För vem kommer in från vänster om inte – tadah! coach Johan, som lossnat från trafiken.
”Jag är lite sen i dag och det är naturligtvis ni, mina vänner, som får sota för det!”
”Så nu ska vi ut i snön!”

Och med det menas att man ska ut i knähög snö och köra tills man får blodsmak i munnen. I vanliga fall. Med träningsgänget vågade jag inte ens tänka på vad vi skulle göra.
”Två kolonner, höger om, framåt!”
De satte fart igen, speciellt Mattias, en kille med hockeyshorts som bara drog iväg som ett jehu. Och jag tänkte söte Jesus.
Hundrafemtio meter lyckades jag väl hänga med sedan tänkte jag: Nej, det här går inte. Nog för att jag har fått Bricanyl nu, och kan andas, men resten av kroppen – den hänger inte med!
”Jag måste byta grupp!”, flåsade jag till Jens.
”Bit ihop nu, Hillevi. Du får snart vila. Har vi bestämt oss, så genomför vi! Eller hur!”
Ja, eller hur? Det fanns liksom inget annat alternativ.
Så in i skogen och Schwartzenegger-Peer såg till att jag hann ikapp och ställde sig vid mig. Nu skulle vi dela in oss i grupper.
”Jag är i Hillevis grupp!”, sa Peer.
Bara sådär.
Så jävla underbart. Min Baloo-farza.
Vidare mot Slingan. En trekant med brant backe. Och snö.
Nu skulle vi köra intervaller. Först skulle vi bära en kamrat runt slingan, helt springande. Tack och lov tog de mig först, rambokillarna. Sedan skulle vi göra 200 armhävningar, och lika många benböj per grupp. Därefter skulle nästa kamrat. Jag tittade på Peer. Hur i helvete skulle jag kunna bära honom?
”Hillevi, du får köra med tjejerna!”
Haleluja.
Och Lotta och Erika och Ingela var så jädrans underbara. Peppade och tjoade på.
”Bra, tempo! Starkt, ja uppför backen nurå! Bara hälften kvar! Ta i från tårna! Snart nerförsbacke! Skitbra, och kolla vi är snart ikapp killarna! Nu kör vi om dem, kom igen tjejer!”
Jens hejade på.
”Bra jobbat, tjejer, fan ni kör ju om killarna!”
Och som belöning för detta var det bara att börja göra 50 benböj till, 20 utfall, 20 telemarkshopp och 10 benböj med upphopp.
Gånger två.
Någonstans där blev en kille svimfärdig. Och vet ni, jag blir lika förvånad varje gång – att det inte är jag som är nära att spy eller svimma. ”Jaha, tänker jag. Då är det nog inte bara jag som tycker att det här är jobbigt.”
Springa slinga, hoppa upp på kompisen, slingra benen runt midjan och göra situps i den ställning. I 45 långa sekunder.
En övning jag aldrig brukade klara i rookiegruppen, vi brukade bara glida av varandra och falla ihop i en skrattande hög.
Men Lotta, min nya sparringkompis, var skitbra, lätt som en fjäder i mitt knä och stark som en oxe när jag gjorde mina situps i hennes.
Det gick ju! Det också!
”Bra där!”
Nytt varv. Springa slinga. Göra burpees och ja, jag minns inte längre vad vi gjorde. Jag bara gjorde det. Upp och ner. Ner och upp. Grisen gal i granens topp.
Och vad vackert det är, hann jag tänka mellan varven. Det är så vackert i skogen på vintern!

Och rätt vad det var så skulle vi hem igen. Jag fick ta täten. Moi!
Lotta och Erika hjälpte mig dra.
”Bra tempo!”
Jag kände mig nästan euforisk. Det här fixade jag. Det här tempot var inga problem alls. Och andningen var med mig. Tacka Bricanylen för det.
Jag kunde till och med småprata på vägen hem. Och fick vänta in gänget som kom på efterkälken.
Hörde ni det. Jag fick vänta in dem.
På väg in mot ÖIP tjoade jag till coach Johan:
”Tack för att du lät mig överleva!”
Han log.
”Riktigt starkt jobbat idag!”

Och när vi hade stretchat klart inne på ÖIP kom coach Jens och dunkade mig i ryggen.
”Bra jobbat. Det är jävligt starkt pannben på dig, tjejen!”
En komplimang som jag kan leva på länge.

Men jag har nog aldrig varit så slutkörd i hela mitt liv. Hela kroppen darrande i omklädningsrummet när jag satt där, alldeles lycklig, och drack vatten och åt banan. Totalt euforisk. Som ett stort, leende barn. I ett enda härligt omfamnande endorfinrus. Jag klarade det! Jag överlevde mitt första träningspass! Wow! Och vilket underbart kanongäng de var i träningsgruppen! Mina nya idoler.

När jag kom hem möttes jag i hallen av tre glada barn. Gunnar kom in och sneglade lite nyfiket.
”Hur gick det?”
”Alltså, jag är helt slutkörd!”
Sjuåringen tittade spjuveraktigt på mig.
”Men lite har du nog kvar. Du står ju upp.”
Haha.
Han har fattat precis.

7 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Passet igår var extremt kul, vaknade kl 03:00 med kramp i båda vaderna.

    Du var grym igår, ett tjockt pannben slår allt och hoppas vi ses på varje träninspass på ÖIP hädanefter !

  2. Hej, det här med Bricanyl, hur fick du det? Eller hur konstaterades det?

    Jag har oerhört svårt att träna ute på vintern, men annars med. Blir väldigt lätt ihopsnörd och torr och slemmig liksom. Snart tänker jag att kondisen borde kommit upp, för när det tar stop är jag ofta inte ens trött men luften förvinner liksom.

    Min pappa har astma så det kanske ligger nåt i det men jag är rädd att de kommer säga åt mig att ”nej, nej, du har bara taskig kondis”.

    För övrigt är du grym!

  3. Underbart jobbat! Känslan av att klart något man inte riktigt trodde slår mycket!
    Vill egentligen tacka dig för att du skriver så bra böcker.
    Läste Kärleksbarnet för ett tag sen, grät och kände igen mig mer än jag trodde var möjligt, i går avslutade jag Hungerflickan. Tack Hillevi för att du skrivit den, tack för att du satt ord på känslor som jag inte klarat att sätta ord på. Tack för att du visar att det är möjligt att komma ur det!
    Ha en härlig dag och ett härligt träningspass nästa gång du kör!

  4. Ha ha du skriver så himla bra! Nästan som att jag själv känner känslan:)
    Killen som blev svimfärdig mitt i passet det var min härliga kollega Nestor……Stackarn fick köra training första passet……..

    Ha en underbar helg Bästa Hillevi

    kram kram

  5. Mikael. Kramp är granne med Gud. Haha. Men jag tror inte jag kommer att köra varje träningspass. Måste varva med basic åtminstone ett tag till. Så inte kroppen går sönder. Men tack för grym pepp!

  6. Alex, tack för snälla ord. Jo, jag trodde ju också bara att det var dålig kondis. Men efter fyra månader och några svimfärdig-uppleveleser så fort jag försökte ta mig utanför ”bekvämlighetsnivå”, så fick jag bricanyl av ett ankare på NMT. Hon hade precis blivit konstaterad för ansträngningsastma och sa ”Du låter precis som jag gjorde förut. Gå och kolla upp det.”
    Så efter nyår gjorde jag slag i saken och beställde tid hos husläkaren. Fick testa i spirometer, men det visade bara att jag hade goda värden, till och med över normala, i viloläge. Men han sa när jag berättade om mina besvär, att det låter precis som ansträngningsastma.
    När jag även berättade om min farmor som hade svår astma och mina tre barn som alla har haft förkylningsastma, så konstaterade han även klar ärftlighet.
    Och när han frågade hur fort jag sprang en kilometer, och jag sa: Tja, jag sprang fem kilomter på 34 minuter i november, så sa han:
    ”Oj, det var långsamt, jag skriver ut ett recept!”
    Haha.
    Meningen var att jag skulle testa och pröva om det hjälpte. Och Gud, ja, vilken skillnad! Plötsligt har jag fått ett par lungor som är stora som hus. Känns det som. Vill bara kuta omkring och tjoa: Kolla vilka stora andetag jag kan ta!
    Så gå och kolla! Det är förvånansvärt vanligt.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.