Åh, härliga träningslördag!

Jag missade ju morgonpasset med NMT i går morse, eftersom barnen hade cirkus hela natten. Det var helt omöjligt att komma upp 04.45. Man måste faktiskt sova också. Annars kan man aldrig sätta några personliga rekord. (Hör ni det alla ungar?!).
Men i dag fick jag snöra på mig skorna och broddarna igen och skutta iväg till Östermalms IP.
Träning med Spyfys. Ni vet. Jag hade inte ens vågat berätta att det var han som höll i passet för Laura, för då hade hon aldrig vågat komma. Och det var nog tur det, för när hon kom fick hon stora skälvan.
På riktigt.
Och hon var på väg bort från oss, bort mot rookisarna. Men jag kutade efter.
”Nej, stanna Laura, du klarar det, jag vet det, du är skitgrym, jag lovar du fixar det! Jag kutar i ditt tempo. Vi kan vara sist tillsammans.”
Och hon gjorde det!
Tjejen trotsade sina rädslor och stannade kvar. Fan, vad stolt jag är över henne! För hon var ju helt skitgrym, såklart, jag visste ju det. Och Spyfys visade till och med att han faktiskt HAR humor!
Det blev språngmarsch in i skogen, medelst bårar. Hej bårar! Bårarna var en ny bekantskap för mig och jag fick lära mig en hel del om hur man ska bära dem och hur man inte ska bära dem (aj, på smalbenet!). Och lite tricks hur man håller när man bär en kompis, så inte handtaget glider ur händerna.
Likadant med däcken. Hej däcken! Även där lärde jag mig huru man bäst håller ett däck när man gör vridna situps – och att man helst ska välja ett så litet däck som möjligt, haha. Jag tror jag råkade ta ett mindre traktordäck.

Sedan skulle vi springa uppför en pulkabacke (Hej, barna!) och försöka memorera lappar med hjärnövningar på. Svårare än man kan tro när man redan är helt slutkörd i armar och ben och i pallet. Vi rabblade färgkombinationer medan vi låg i plankan tills vi höll på att garva på oss. Och sedan på’t igen.

Men det allra roligaste var nog på stretchen på slutet. När en 91-årig skridskogubbe ville prata gamla lumparminnen med Magnus. Haha! Oslagbart.

Eller nej, vänta. Det roligaste var kanske ändå att se alla 70 nya rookisar som körde sitt första pröva-på-pass och var så saligt lyckliga efteråt. Oj, vad jag minns. Den där känslan. Över att ha klarat grejer man aldrig trodde var möjligt. Underbart, härligt, fantastiskt, lyckorus! Hej, alla nya rookisar!

Glad i hågen åkte jag hem och körde lite stretchövningar med barnen.
Femåringen hade gjort en blåbärssmoothie till mig. Det är kärlek, det!
Men på kvällskvisten märkte jag att jag fortfarande hade lite spring kvar i benen. Så jag snörde på mig skorna igen, drog in ett djupt andetag med Bricanyl, och den fina nya reflexvästen jag fick av min gamla rookievän Åse – och drog iväg på en kvällsrunda. Och jösses, vilken känsla det är att kunna springa med friska luftvägar och stora lungor. Jag kunde ju till och med öka i uppförsbackar. Jag klippte fyra minuter på min fyrakilometersrunda. Jag är lite kär i min Bricanyl. Tror jag ska sova med den under kudden i natt.