Homage till mina rookiehomies

Det här är en hyllning till mina rookievänner. För jag har just kommit hem från ännu ett träningspass och är alldeles varm i hjärtat över den kamratskap som finns på NMT. Och jag förvånas fortfarande över hur det jublar i bröstet på mig varenda gång det dyker upp någon av mina forna rookiekompisar på passet.
Vi rookisar, vi hör ihop. Vi har kämpat i lera och slask tillsammans. I hällregn och genom myggsvärmar. Genom avloppsrör och uppför branta backar. Genom knähög snö och vildvuxen skog. Vi har peppat varandra, burit varandra och släpat varandra. Vi har misslyckats tillsammans, och prövat igen, lyckats och trillat ihop i skrattande högar tillsammans. Vi har delat hemligheter och livsberättelser.
Så många livsöden det finns bland oss, alla har sin egen högst personliga anledning till att vara med i det här gänget, just här och just nu. Somliga av oss bär på ett tungt bagage, psykiskt eller fysiskt. Det kan vara en kämpig start i livet, depressioner, livskriser, sorger eller astma och tio, femton, tjugo kilo för mycket. Och jösses, vad jag älskar er! Ni är mina största idoler. Alla vi som har burit på tio-tjugo kilo för mycket vet hur tungt det är. Alla vi som har levt med konstant smärta någon gång vet hur det tär på en människa. Alla vi som har gått igenom en sorg, vet hur tungt det är att hitta motivation att göra någonting, över huvud taget, än mindre skratta och le.
Ändå står ni där. Ändå kommer ni dit och lyser upp mitt liv. Får mig att känna mig lite mindre ensam, bland alla Rambotjejer och killar där. När ni är där gör det inget att jag är sist i ledet. För jag vet att ni kommer att se till att jag kommer hem. Ni vet vad jag heter. Ni vet vad jag kan. Och ni vet vad jag inte kan.
Ni styr upp mig när jag vimsar runt, hejar på mig när jag inte tror att jag ska orka ett enda springsteg till. Ni ger mig tre fingrar i ryggen när jag inte ens orkar flåsa fram att jag inte orkar mer.
Ni skjutsar mig hem när jag är frusen och trött.
”Jamen självklart, jag ska ändå åt det håller. I alla fall nästan.”
Ni visar mig era underkläder vid busshållplatsen när jag undrar hur i jösse namn man ska hålla rumpan varm i minus 20 grader.
Ni berättar om era liv. Om bedrifter som ligger långt bortom Lill-Jansskogen. Och jag vill bara krama er allihop och göra femtio emotionella upphopp för att ni är så jävla bra. Ni är bara så jäkla bäst.
Ni har blivit som en andra familj. Bara så ni vet. Och jag släpper er aldrig.

2 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Ja men denna ROOKIE omgång var ju helt fantastisk! Vilka framsteg du har gjort…..Fystestet talade sitt språk.
    Vi har alla gjort ett bra jobb och jag hoppas att alla fortsätter, för vad bra man mår:)

  2. Det är ömsesidigt. <3 En fantastiskt Rookie-grupp har det varit och jag vill krama om er alla.
    Tack för att du finns! Släpper inte dig heller. =)
    Stor kram

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.