Visst är det skönt att kunna släppa ut barnen i trädgården på morgonen?
Att bara kunna öppna dörren och inte behöva oroa sig för att de ska springa ut på Essingeleden och bli överkörda.
Visst, men…
I morse kutade pojkarna ut och ville snickra. Inga problem boys, sa vi och tänkte oss en stund med morgontidningen i lugn och ro.
Men det blev oroväckande tyst. Inga syskonbråk.
”Elliot, var är Movitz?”
”Han är nere vid bilen.”
”Vad gör han där?”
”Han hamrar.”
En iskall kyla spred sig i magen.
”På vadå?”
”På bilen.”
”MEN FÖR HELVETEEEEE!”
Utan behå i tyrolen sprang då en rufsig mamma i galopp ner till den nya Volvon.
Det var nog ingen vacker syn. Och tvååringen såg mycket riktigt ganska rädd ut när jag kom rusande.
Han slutade tvärt att hamra.
På registreringsskylten.
Resten av bilen verkade vara intakt.
Men jag låste in hammaren i alla fall. Och tvååringen. Nu sitter han och tittar på Pettson och Findus. Och i dag åker vi in mot stan. Jag måste lugna mina nerver lite.
2 kommentarer
Åh guud jag dör av skratt. Jag kan se framför mig hur du galloperar ner till bilen.
Tur det inte var värre. Barn är snabba som illrar.
Jag brukar kalla 2.5 åringen för duracellkaninen.
Ja åk mot stan, det lutar som en bra ide.
Ha en fin dag!
Hej Hillevi
Förstår precis din känsla. När vi för 4 år sedan flyttade in i vårt nuvarande hus, hittade mina söner, då knappt 5 och 3 år en metallpinne som ramlat av en trädgårdsstol under flytten. Denna tyckte de var jättebra att använda för att ”måla” min och min mans bil… Det blev fina repor det. Fast vi fick bort vanan att använda napp på lillkillen. Inget ont som inte har något gott med sig.
Tack för dina underbara inlägg och vad underbart vackra dina 3 små barn är, nästan lika vackra som mina…
Mvh Lena