Snöstorm. Yrsnö. Vad tänker man då? Normala människor kanske tänker ”Oj, klass 1-varning på väderleksrapporten. Då ska man nog inte gå ut.”
Men jag tänker: Nysnö! Busväder! Undrar hur min nya springjacka funkar i det här vädret!
Så jag snörde på mig skorna, spände på broddarna och gav mig iväg. Efter ett varv runt Kungsholmen och 11 400 glada steg senare kom jag in i värmen igen med rosor på kinderna och solsken i blick.
”Jag vill ha lite av din drivkraft och energi. Jag tittade ut idag och har vägrat lämna hemmet. Hela dagen. Dela med dig av det som driver och får dig att gå ut i detta väder;)”, skriver fina träningskompisen från NMT, Samba-Dodou Ndure.
Ja, vad svarar man på det. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Kanske är det som MarathonMia sa till mig en gång, att nyfikenheten är en bra drivkraft. Nyfikenheten på mig själv. På hur jag klarar av att hantera ännu svårare väderleksförhållanden, lite smärta (note to oneself: måste verkligen skaffa en bättre träningsbehå!) och vobbligare underlag.
Nyfikenhet på hur bra den där nya träningsjackan skulle hålla värmen. Nyfikenheten på vilka tokfransar jag skulle träffa i moddspåret – lite andra rödrosiga glada löpare och några tappra hundägare som hejade glatt.
Men framför allt så ville jag bli pigg.
Jag var så himla trött i morse. Satt och gäspade hela fördagen. Mina ungar har börjat vända på dygnet och hela familjen somnade i en enda stor hög klockan 23 i går kväll.
Jag drog i mig tre baljor kaffe. Det hjälpte inte. Några clementiner gjorde livet lite piggare, en stund. Men sedan började benen vifta på tårna. Vi vill ut! sa benen. Vi vill ut och springa! Vi vill ut och leka och få lite frisk luft. Här kan vi ju inte sitta och gäspa hela dagen.
Och när tanken finns där så är det stört omöjligt att tänka bort den. För då sitter man hela tiden och funderar på hur det skulle ha varit att vara ute och springa. Hur det skulle ha känts i benen och kroppen. Hur glad och klarögd man skulle känt sig. Hur vacker stan var just i kväll. Och tänk om man hade klarat något man aldrig hade klarat förut!
Det är som nördar som inte kan svaret på en fråga – man måste få veta, måste googla och kolla svaret, annars blir man galen.
Så jag googlar med kroppen och sticker ut och tar reda på svaret.
And the answer is: Lycka. Endorfinrus. Rosiga kinder. Kärlek.
Att springa i snö är ren kärlek.
3 kommentarer
Kärlek är en bra drivkraft. Nyfiken-På likaså. Kärleken till livet, till kroppen, till dagen, till känslan, till naturen. Och nyfikenheten på om jackan fungerar, hur många som är ute och kutar, om jag ska ångra mig efteråt (har aldrig hänt hittills), hur många som kommer på NMT-passet…
Men framförallt lyckan och glädjen efteråt. Fortsätt att smitta av dig. Din ”sjukdom” är fantastisk!
Precis så, Mia! Jag tycker fortfarande att det var en helt sund reaktion jag hade där i början av NMT-köret. När jag grät i tre timmar för att jag hade tänkt fel på tiden och missat ett rookiepass.
Då stod min familj och tröstade mig när jag bara låg och stortjöt raklång på sängen. Men Gunnar var lite frågande: ”För ett missat träningspass?”
Haha.
Men precis så är det. När jag inte kan vara med så går jag bara omkring och är jättejättejättelängtanssjuk:
”Undrar vad de gör nu. Undrar vilket bus de får hitta på. Undrar vad de får pröva på för nytt och tufft. Undrar hur roligt de har.”
Härligt att läsa ! Jag önskar att alla människor vill prova och förstå detta underbara i att uträtta små mirakel för sig själv !
”Strong is the new beautiful!”