I dag var jag hos en ny naprapat. Och ni vet hur det är, det är precis som med gynekologer och frisörer, man byter dem inte första i taget.
Men Jonas Gustrin skulle vara outstanding, specialist på idrottsskador, hette det från säkra källor. (Och bara det, att jag numera kan kalla mina åkommor för idrottsskador och inte latmaskskador, är ett fall framåt.)
Så jag tog mitt krampande lår och gick till Jonas mottagning. Förväntade mig väl som vanligt att det skulle tas i lite. Men jag har ju hög smärttröskel, föder barn på en halvtimme och yada, yada, yada.
Nåväl. Jag lägger mig på britsen och Jonas börjar gräva djupt i lårets insida. Jag menar djupt. Deep. Down. Och jag skriker inte, men det är tamejsjutton inte långt ifrån.
”Glöm inte att andas!”, säger han.
Precis som vilken barnmorska som helst. Och jag andas och andas och andas.
Dyker ner i smärtan, klarar mig måttligt ett tag och börjar småprata om livet, tills han hittar en ny muskel och klämmer till och HOLY MACARONI! – schi-schi-schi-schi-schi!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag skrattar och dyker ner igen. Mer smärta, det snurrar i huvudet, andas, andas, andas. Lättare, lättare, lättare.
”Och det var det friska benet”, säger han. ”Nu vet vi vad vi har att jämföra med”.
”Åh, herregud!”, sa jag och klamrade mig fast vid britsen.
Och när jag överlevt det sjuka benet – så var det dags för nedre magmuskelfäste.
”Kolla, jag har nästan kört fingrarna ända ner till ryggen!”, sa han glatt.
”Kan det vara riktigt hälsosamt?”, flåsade jag.
”Jaadå, tarmarna flyttar på sig”, log han.
Jösses. Jag tror inte jag har andats mig igenom så mycket smärta sedan jag födde barn. Och det här tog väl tre gånger så lång tid – så ta förlossning gånger tre.
Men jösses vad han kan!
Det där jäkla benet som var en centimeter för kort när jag kom och som har krånglat sedan i våras. Och när jag säger krånglat menar jag att det har krampat något alldeles fruktansvärt tjugo gånger om dagen och en gång i halvtimmen på natten i snart ett halvårs tid. Vilket lämnar en del att önska när det gäller rogivande sömn. Om man säger så.
Och nu: Borta!
Puts väck.
Visserligen har jag fått lagom-smärta-övningar att köra hemma. För att hålla igång blodcirkulationen. Men på det stora hela så är han en mirakelman, denne fantastiske Jonas Gustrin.
”Behöver jag göra det här igen?”, frågade jag försiktigt vid betalningen.
”Nej, det ska du inte behöva”, skrattade han. ”Du har varit mycket duktig – och nu får du vara duktig hemma.”
Tack.
Tack snälla.
Och på lätta steg skuttade jag hem. Okrampad. Med nya endorfiner i hjärnan. Yihaaa!
