Du måste skoja, Bruno!

I går var jag tillbaka på NMT-banan igen efter min brakförkylning. En hel vecka utan träning. Med sönderhostade lungor, feber och tappad röst. Och inte en enda nedgång i plankan.
Jag var laddad.
Men lite orolig.
Hur skulle kroppen orka? Var jag verkligen riktigt okej?

Nybörjarkompisen Stina hängde på också. Första gången. Jag ville så gärna att hon skulle älska det lika mycket som jag. Man vill ju det. Kanske var jag lite rädd att hon skulle tycka det var too much. Eller tråkigt. Eller, ja vad vet jag.

Tråkigt var det i alla fall inte. Hahaha! Det var lårmuskelmördar-Bruno som höll i passet och det var bara att kuta rakt ut i skogsmörkret över stock och sten.
”Lyft på fötterna så ni inte snubblar över något, och håll en hand framför er så ni inte får en gren i ansiktet!”
Okej. Bra där. Och var tionde meter skulle vi kasta oss ner i skogsbacken och göra 3 gånger 30 situps eller tjugo armhävningar eller något ännu värre.
”Blair wich nmt-projekt!”, fnissar en tjej.
Tyst, så att inte Bruno hör, för man får inte snacka under träning.
”Hillevi, du får bära min ryggsäck!”
Du måste skoja, jag har ju för fan varit sjuk!, tänkte jag. Men sa bara det första – du-måste-skoja – medan jag krängde på mig ryggsäcken och kutade vidare, kastade mig ner och gjorde fler armhävningar. Jag, som faktiskt inte kan göra en enda.
Egentligen.
Men det har min kropp glömt, serni.
Så först gör jag tio. På tå. Sedan gör jag tio till.
”Hillevi, nu får du räkna!”, skriker Bruno.
Och då tänker jag det igen. Du-måste-skoja.
Men jag tar i från tårna igen, med den där jäkla wobblande ryggsäckan på ryggen och skriker EN!
”Vi börjar på NOLL!”
Visst fan.
”Noll!”
”Noll!” tjoar rookie-kamraterna. Och sådär håller vi på.
Över stock och sten, i mörkret, och ner på ”trekilometersslingan”.
”NER! TRETTIO SITUPS! TIO ARMHÄVNINGAR! SEDAN BENBÖJ!”
Vi kastar oss ner. Lägger oss på rygg. Jag noterar att det är mjukt och skönt där – till skillnad från skogen där man hela tiden hade en sten eller en gren i huvudet eller rumpan.
Inte förrän jag reser mig upp och tar tag med handen inser jag att jag ligger i hästskit.
Hahaha!
Flera av mina närmaste kamrater gör samma upptäckt.
”Vi har gjort situps och armhävningar i hästskit!”
Det är så tokigt så man bara måste skratta medan vi springer vidare, fast vi är så dödströtta.
En stund senare skrattar jag dock inte. Då ska vi springa ”hem” i uppförsbacke i intervall. Allt vad vi orkar, lite lugnare, allt vad vi orkar, lite lugnare, allt vad vi…
Och där tar jag slut. Lungorna får inte luft. Det är precis som Maraton-Mia beskrivit det, som om man klämt ut det allra allra sista ur ballongen. Det finns inget mer syre. Jag grimaserar, försöker andas, vill stanna, vill gå.
Då är han där igen. Den där Bruno.
”Hillevi, du ska vara här! Här ska du vara! Här, här, här!” Och han springer framför mig, och pekar på en punkt som hela tiden är en meter framför mig. Och tamjefan om jag inte får lite mer kraft ändå.
Fokuset flyttas. Från mina kippande lungor till hans hand. Där, där, där ska jag vara.
Ja, herregud.
Behöver jag säga att jag var helt slut efteråt? Eller att det inte var slut där? För Bruno tvingade oss springa i ”hunden” på fotbollsplan på ÖIP. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och kånka varandra i ”skottkärran” medelst armhävningar, var tionde steg.
”Du måste skoja”, tänkte jag.
Men det gjorde han ju inte. Och vi klarade det. Allihop. Tamejfan.
Även kompisen Stina. Hon log med hela ansiktet.
”Du överlevde!”, sa jag.
”Jaa! Och vad kul det var!”

Ja, det är ju det. Så ini helsickes skitkul.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.