Hela mitt liv har jag haft en idol, en kvinnlig förebild. Och jag insåg det inte förrän MarathonMia berättade vem hon brukar låtsas att hon är när hon springer fram i löparspåret – när hon vill känna sig vacker och stark. Det var någon filmstjärna, jag minns inte vem.
Men jag minns mitt drömmande svar:
”Jag har alltid velat vara den där springande sköterskan i introt till M*A*S*H 4077. Du vet hon som springer längst fram.”
”Javisst! Där är det hon du ska vara när du springer. Våga vara vacker!”, sa MarathonMia.
Sedan dess har jag tänkt på henne. Någonstans läste jag att de faktiskt fick tävla om att synas i rutan, de där kvinnorna som springer i introt.
Och på nätet hittade jag den här kuriosagrejen.
The running nurse, som så länge var ett mysterium, heter numera Kathy Fradella Baker. Hon hade sprungit en del i high school, det var därför hon hamnade längst fram, i kamerafokus hela tiden. Hon sprang helt enkelt skiten ur de andra.
”Gunnar, kan du inte hjälpa mig lägga in den här bilden som bakgrundsbild i iphonen?”, sa jag.
”Varför det?”, sa han.
”För jag har alltid velat vara en sådan kvinna. Stark och vacker.”
Och i militärbrallor?
Gunnar mindes mycket väl den där kvinnan. Han var också hemligt förälskad i henne.
”Nu börjar alla bitar falla på plats”, skrattade han.
Och visst gör de det.
Kanske är det ingen slump att jag började med Nordic Military Training.
I dag ska jag och Kathy Fradella Baker springa skiten ur oss i snön. Och våga vara vackra.
