Jag läser Christina Jutterströms memoarer ”Uppfostrad av män” (Natur och Kultur) med stort intresse, men med en allt mer svidande ont-i-magen-känsla. För visst, boken är välskriven och hon försöker verkligen förklara vem hon är, varför hon blev som hon blev och att hon inte är en järnlady, innerst inne.
Och jag har sett upp till Christina, på den tiden jag själv trodde att det var chef man skulle bli. Jag har lyssnat på henne och beundrat henne för den envisa kampen med för att få fler kvinnor på chefsposter inom tidningsvärlden.
Men.
När jag läser om hennes privatliv, det lilla hon skriver om sina barn och sin man, så blir jag så beklämd. För det är så empatilöst. Så krasst konstaterande. Så mycket skylla ifrån sig – ”jag förstod inte bättre då”, ”det kom så mycket annat emellan”.
Om dottern Klara:
”Men hon har varit stark genom åren. Hon är en bra mamma och en skicklig organisatör.”
Bara där blir jag alldeles oerhört sorgsen. En bra mamma och en skicklig organisatör. Inget om hur oändligt mycket jag älskar denna unge och herregud vad jag ångrar i dag att vi lämnade henne ensam, hon som inte skulle behöva flera uppbrott och främmande människor. Till och med dotterns älskade barnskötare dog i en tragisk bussolycka, men det hafsas över som en bisats.
”Klockan sju på morgonen den 31 augusti 1997 väckte min äldsta dotter mig med ett telefonsamtal. ”Nu mamma har du fått stoff till din undervisning. Prinsessan Diana omkom i en bilolycka i natt, jagad av en massa pressfotografer.”
Stoff till din undervisning?
Det finns många sådana citat. Jag kanske är obarmhärtig. Kanske ställer jag helt andra krav på Christina än jag skulle ha gjort med en manlig chefredaktör som skriver sina memoarer. Men fan tro’t. När jag lägger ifrån mig magen undrar jag mycket över döttrarnas version av sin mamma. Eller Ingemars av sin fru. Han som hela tiden stöttat henne, men också vädjat till henne att komma hem tidigare på kvällarna.
Och jag får ont i magen.
9 kommentarer
Jag reagerar mest på det där stoff till undervisning (inte läst boken). Tja man kan väl säga att Christina Jutterström inte är sentimental. Jag tror nog hennes flickor fått kärlek, annars hade det inte gått så bra för dom. Själv är jag också adopterad och min adoptivmamma var inte mammaledig alls, det var man inte i slutet av 40-talet (hon var egen företagare), min pappa (adoptiv) drack för mkt, vissa perioder dagl. Men jag har inte varit matmissbrukare, däremot ngt som i ditt tycke är mkt värre å(du tycks ju inte vara det) jag är nämligen s k äckelmagad och då är man ju mallig och hemsk enl dig.
Hej Mina. Ja, jag tror också att Christinas döttrar har fått kärlek, massor av kärlek. Det som ger mig ont i magen är kanske att man måste vara så ”osentimental” för att vara hög chef för ett par årtionden sedan. Kanske var man tvungen att välja bort sina barn gång på gång.
Men vet du, jag köper inte riktigt det där. Vare sig för män eller kvinnor. Det är därför jag går så himla hårt åt alla arbetsnarkomanmän också. För en dag när man ligger på sitt yttersta, så inte fanken kommer man att ångra att man inte var mer på kontoret…
Men kära du, att jag skulle tycka att man är mallig och hemsk om man är äckelmagad – det måste du ha missuppfattat totalt. Var någonstans har du läst något så tokigt?
Jag skrev en gång i ett inlägg ang arbete i äldrevården att jag nog inte hade passat där för jag är äckelmagad, din kommentar då var att det lät malligt, jag fick en del på min sidan, ngn berättade om en bekant kräktes efter att hon bytt bajsblöja, jag skrev att jag trots att jag äcklas lätt hade klarat att byta blöja på mina barn bra. Jag kommer ihåg att det var just ordet mallig du skrev.
Hej igen.
Eftersom ordet ”mallig” inte ingår i min vardagsvokabulär så var jag rätt säker på att du minns fel även den här gången.
Här kan du se hela tråden och läsa själv. De svar du har fått på ditt inlägg kommer från andra bloggläsare – och det jag själv skriver är så långt ifrån din ”mallighet” som man kan komma.
(Jag sökte på ordet Äckelmagad på min hemsida, det kan du också göra så ser du gamla inlägg)
/Hillevi
Det var visst svårt att få länken att fästa. Jag försöker igen:
https://www.hillevi.nu/2008/04/25/cee-om-att-vara-ackelmagad/
Du har inte tagit med allt, inte där du skriver att man är stroppig eller mallig om man inte klarar att jobba på äldreboende pga att man är äckelmagad. Jag vet att du skrev så. Ngn berättade att en bekant till henne kräktes i vasken efter att ha bytt blöja på sitt barn och ngn skrev att du hade en barnslig (eller ngt sådant) åsikt, undrade om du skrivit likadant till flygrädda (eller var det hundrädda) Mitt första inlägg var att jag inte passade att jobba i äldreboende, du skrev att du tyckte att alla ngn gång borde jobba där men jag tycker att äldre mäniskor är värda utbildad personal. Det var jag som var ngn osv.
Mina igen. Jag skrev att det var socialt snobberi att hävda äckelmagad som en anledning till att inte kunna jobba med gamla eller små barn. Det står jag fast vid. Läs inläggen nedan igen. Och varför i jösse namn är vi så rädda för kroppsvätskor i dag? Och varför är det alltid ”någon annan” som ska ta hand om detta?
Här är inläggen igen:
Linda om socialt snobberi
25 APRIL 2008 · 1 KOMMENTAR i BLOGGEN[EDIT]
”Hej!
Jag vill göra ett inlägg i debatten om hemtjänst och kroppsvätskor.
Jag tycker precis som ”någon någonstans” att det är viktigt att de som jobbar i hemtjänsten och vården överlag gör det för att det är något man brinner för och är duktig på, inte minst för vårdtagarnas skull. Hur kan det vara ”socialt snobberi” att säga att man är äckelmagad? Räcker det inte med skammen att sitta nerskiten och inte ha hunnit till toaletten utan att du skall ha någon som klöks och mår illa när de skall ta hand om dig? Det är verkligen inte respektfullt.
Jag tror att det är farligt att se vården som något där ”alla” kan jobba om man inte har något annat jobb. Detta av respekt för yrkeskunnande och verksamhet.
Annars läser jag din blogg och gillar den.
Önskar lycka till med nya bebisen och hoppas att allt går bra.
Linda”
Svar: Tack för lyckönskningarna. Och ja, det är klart att de som jobbar inom hemtjänsten och vården har respekt för dem de jobbar med. Men jag menar – vis av egen erfarenhet – att man får det när man jobbar med gamla och sjuka människor. Jag var 18 när jag jobbade på långvården i Malmö. Inte för att jag brann för det, utan för att jag behövde pengarna. Helt krasst. Men det jag såg och lärde mig där, om människors utsatthet, om kärlek mellan gamla människor, om ömhet – och döden, bär jag med mig än i dag.
I dag är samhället så segregerat. Många ungdomar och vuxna träffar aldrig ens sjuka eller gamla människor. Det är som om vi spärrar in alla som är lite skröpliga bakom galler för att slippa se att alla inte är de där släthyade 25-åringarna som medierna vill att vi ska vara. Helst utan några som helst kroppsvätskor…
Någon om kroppsvätskor
25 APRIL 2008 · 0 KOMMENTARER i BLOGGEN[EDIT]
”Tvinga alla att jobba i vården, heldumtför man måste passa för ett sådant yrke. Jag tycker att människor i vården (dom som vill jobba med det och inte bara göra det för dom får inget annat jobb) gör ett bra jobb men jag hade inte gjort ett bra jobb där. Alla passar helt enkelt inte. Jag är t ex så kallat äckelmagad, jag avskyr kroppsväskor och odörer, usch. Det hade jag inte kunnat dölja. Nej, vårdtagare är värda människor som är bra på sitt jobb och själva valt det.
sign Någon Någonstans”
Svar: Jamen, då vore det väl ett ypperligt tillfälle att lära dig hantera kroppsvätskor. Att vara äckelmagad är bara socialt snobberi. Och allvarligt talat, tror du inte att det sipprar ut lite kroppsvätskor om man springer omkring skjuter ihjäl folk? Hur naiv får man vara?
Nu har jag fått boken i julklapp och ser mycket fram emot att läsa den, kollar såklart små recensioner här på nätet och hinner bara ett par klick innan jag blir så in i märgen TRÖTT på detta eviga fördömandet när en kvinna tar för sig och lyckas (och misslyckas) på chefspositioner. Jaså du fick magknip! Vad är idealet idag då, kvinnor med (små)barn bör hålla sig hemma? Hej vackra 50-talsideal!? Eller möjligtvis jobba med något lite light hemifrån så att barnen slipper lida oändlig för att mamma är utom synhåll? Vad betyder det? Att pappa inte duger? Att enbart barnlösa kvinnor är välkomna att ta upp fighten med männen i maktens korridorer? Ja jag vet inte men jag vet en sak och det är att vi kvinnor tappar minst fem, snarare tio av våra bästa år i karriären om vi väljer familjevägen och det är svårt och problematiskt och där bör problemet angripas. Att skuldbelägga ännu en komptetent kvinna är billigt, lågt och trist.
Eva: Men jag vägrar gå med på att man måste välja antingen eller. Jag tror inte man ligger på sin dödsbädd och tänker ”fanken, jag borde ha varit mer på kontoret!”, utan tvärtom. Och det märks ju till viss del i boken. Att hon är ledsen för att hon inte var en mer närvarande mamma. Att hon har förlorat mycket värdefullt, somligt som hon aldrig kan ta igen, aldrig fixa.
Jag vill också att vi ska ha ett samhälle där kvinnor kan vara chefer. Och det går, men då måste vi vägra göra det på ”männens villkor” – vad nu det är. För jag tror att många män också skulle vilja vara mer med sina barn. Så: Skit i traditionerna, värna era familjer och skapa er ett eget chefsskap på era egna villkor!
Jag är fullt övertygad om att det går att göra både ock.
Inte minst om vi kvinnor vågar starta egna företag. Och vara bra föredömen på både familj- och chefsområdet.