Jag blev lite utskälld av Jens i måndags förresten. NMT-instruktören och förre officeren. Ni vet en sådan där kille som man inte käftar emot i första taget.
”Inte nog med att du går omkring och intalar dig att du är rädd – du går ut på internet och skriver det också! Herregud, vad tror du det gör med dig?”
Ja. Men. Alltså.
”Du är ju för fan skitbra! Jag har ju sett dig de här veckorna. Du är skitstark! Det där tramset gör bara skit för dig själv. Du måste tänka att du kan. Att du KAN! Förstår du? För du kan, eller hur?”
Ja. Men. Jag är ju rädd.
Han suckade.
”Sådär höll Moa på också. Varenda dag i fyra månader. Vilket jäkla trams. Det blir ju hundra gånger svårare då.”
Moa. Det är Moa Herngren som jag numera anser vara en riktig superjärnlady.
Och jag tänkte att alla kanske inte kan vara så kaxiga. Att det är lätt att säga för någon som säkert var skitduktig på skolgympan. Men jag…
Och sedan, av en händelse, så råkade jag få samma instruktör och vi gjorde i princip samma pass som förra veckan. Och det kändes som jag flög fram! När det var intervallträning i uppförsbacke anmälde jag mig till och med frivillig som en av dem som började ännu längre ner i backen än vanligt.
För jag hade krafter kvar.
Till och med när Jörgen körde över passet med en kvart så kände jag likadant. Jag har krafter kvar. Jäklar vilka framsteg jag har gjort på bara några veckor.
Och nu sitter jag här och längtar till att få gå ut ännu hårdare i morgon. Att spränga lite fler gränser. Att gå ännu längre ner i mördarbacken vid intervallen. För jag är skitstark. Och jag är inte rädd.
Inte nu längre.