Hon skrattar!

Hon ligger som ett litet knyte mot mitt bröst. Med händerna under huvudet och benen under magen. Jag anar att det var just så hon låg i magen. Då när jag bara kunde känna hennes rumpa eller fötter som trampade mot min mage. Nu ser jag hennes ansiktsuttryck. Hur hon gäspar och nyser och grimaserar och kluckar av skratt. Jo, hon skrattar, högt och ljudligt och fullkomligt underbart.
Och mina läppar ligger så mjukt mot hennes varma hjässa. Hennes fina mjuka hår kittlas på näsan, och hon doftar så ljuvligt av bebis.
Tänk, att en människa kan vara så liten. Och tänk att hon har legat så färdig inne i mig. Det är så förunderligt vackert att tårarna rullar nerför mina kinder och landar på hennes lilla öra. Jag har fått vara med om ett mirakel. Varken mer eller mindre. Ett skrattande litet mirakel.

2 kommentarer Skriv en kommentar