(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
”Ibland får man höra folk som säger att ”man får de barn man förtjänar”. Oftast när man minst av allt vill höra det. Vad tycker du, stämmer det uttrycket? undrar Anna i Landskrona.
Tja, det är nog ingen slump att våra barn är som de är. Om man säger så.
Det är så häftigt att få barn, för då förstår man plötsligt så mycket om sig själv. Det var inte förrän jag insåg att min sexårige Elliot var en blyg och känslig kille, en iakttagare av världsklass, som jag insåg att precis sådär var ju jag också när jag var liten. Det är nog inte så underligt att jag har blivit journalist och författare, trots allt.
När jag sedan ser min andra kille, Movitz, som befinner sig mitt i trotsåren och kan bli helt förtvivlad när något inte ha blivit som han har tänkt sig, då känner jag också igen mig själv. Inte minst när jag försöker komma fram till någon viktig telefonsluss och bemöts med meddelanden om att trycka in koder och fyrkanter tills jag får spader. Då blir jag precis som han och får lust att lägga mig på golvet och banka med nävarna i golvet och bara skrika rakt ut.
Men fyraåringen är också världens finaste, envisaste lille kille med ett enormt hjärta. Det är han som hela tiden ser till att alla mår bra och hänger med. Det är han som plockar blommor och älskar att kramas mer än någon annan. Och jag känner igen mig i det också. Jaa, ett sådant barn var jag ju också!
Och när jag tittar på lilla Lykke som kastar med håret och dansar runt i sina vilda danser och är så himla kaxig och bara rynkar ögonbrynen och blir ett enda stort kroppsligt NEJ när någon försöker få henne att göra något hon inte vill – ja då ser jag en liten Hillevi i henne också. Vilket – om jag ska vara riktigt ärlig – har varit ganska användbart i somliga löneförhandlingar genom livet.
Det har verkligen varit bra för mig att få barn. Innan jag fick barn hade jag alltid för mycket av allting. För mycket energi, för mycket kreativitet, för mycket kärlek, för mycket tid att tänka och känna efter. Jag sprang omkring som en flipperkula i livet och försökte få andra att hänga med i mitt liv, i min takt.
Vilket oftast bara möttes med en gäspning och klapp på huvudet.
”Jaja, det är bra. Skriv ner det och lägg pappret i högen där så ska vi se när vi får tid att titta på det.”
Ojojoj, vad frustrerad jag var över det där, att inte hela jag togs i bruk. Jag kunde ligga hela nätter och bara pilla mig i naveln och undra vad jag hade gjort för fel, hur jag borde ha gjort egentligen och vad folk tyckte om mig. Hjärnan snurrade så fort så jag trodde den skulle överhetta ibland.
Men nu när jag har tre barn så tvingas jag ta till allt jag har av energi, kreativitet, kärlek och tankekraft, varje dag. Det finns inte en enda energignutta kvar när jag går och lägger mig om kvällarna. Jag lovar.
Jag är totalt slut som människa och artist när huvudet når kudden. Pang! Säger det, så sover jag som en stock. Och jag älskar det.
Jag vet faktiskt inte om jag förtjänar mina barn. Eller deras kärlek. Men jag hoppas det. Jag hoppas verkligen de har de föräldrar de så innerligt förtjänar.
