DN kultur har gjort ett reportage, apropå Antikrundan. Sånt gillar jag. Jag befinner mig mitt i målgruppen. Men det är inte alltid så lätt, det där med auktioner.
Min pappa brukade berätta om sitt livs första auktion. Han var runt femton år då, i slutet av 40-talet. Han var finnig och i målbrottet – och fruktansvärt osäker. Det var därför han stod och tryckte allra längst bak i auktionsladan. Han hade vågat sig dit för en alldeles speciell sak som han ville ha: En cykel.
Han hade spanat in den där cykeln i flera dagar och han ville så gärna ha den. Men han hade bara tre kronor.
När auktionsutroparen tog fram cykeln började budgivningen. En krona. En och tio. En och tjugo… till slut var den uppe på två och sjuttiofem. Pappa hade inte vågat lägga ett enda bud än. Han var rädd att hans röst inte skulle bära.
”Två och sjuttiofem…första…!”
Pappa svalde. Nu måste han ropa tre kronor. Det var nu eller aldrig.
”Två och sjuttio fem… andra…!”
Det var alldeles tyst i ladan.
”Två och sjuttiofem. Första, andra…”
Pappa var alldeles torr i munnen, det svartnade för ögonen, men han gjorde det. Han klev fram och skrek så högt han bara kunde:
”TREEEEDJE!”
