(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
En gång hörde jag statsminister Fredrik Reinfeldt säga att ”ibland låtsas jag att jag inte hör mina barn”. Apropå sin papparoll och om det var något han var mindre stolt över. Han insåg att det var rätt barnsligt, men alla vi som har barn förstår precis vad han menar. Jag tror han vann rätt många igenkännande skratt på det uttalandet.
Men jag tror inte hans barn låter honom komma undan med det där låtsandet. Inte en chans. Lika lite som mina barn låter mig komma undan.
Det brukar börja med att de viskar en uppmaning. Som ”mamma, jag vill ha saft och sitta och mysa med dig”. Ignorerar man det kommer en lite argare röst. ”Mamma! Jag vill ha saft! Och mysa med dig!” Låtsas man fortfarande att man är halvt hörselskadad så står snart en liten kille bredvid en sida och tjoar ”MAMMA HÖR DU INTE MIG! SAFT, SA JAG. JAG VILL HA SAFT! OCH MYSA! MYSAMYSAMYSA!”
Om man då kanske pratar i telefon eller håller på med något annat vuxenviktigt – det händer understundom – och försöker klappa det lilla barnet på huvudet och nicka utan att fullfölja denna hans innersta önskan, så börjar han antingen kasta grejer omkring sig, alternativt slå sitt syskon eller bara skrika så högt att det inte finns en chans i världen att det där samtalet eller det vuxenviktiga ska kunna fortsätta.
Precis likadant är det med den inre rösten, tänkte jag när jag fick veckans brevfråga:
”Hur gör man för att lyssna på sin inre röst? Eller följa sitt hjärta? Det är inte så lätt att hinna med att lyssna inåt när allt utanför oss så högljutt pockar på uppmärksamhet hela tiden”, skriver Gunilla i Huddinge.
Vet du, Gunilla, jag tror inte vi har så mycket val. För kroppen talar om för oss hur vi mår. Precis som ett inre barn. Kroppen är alltid mycket klokare än oss själva.
Först viskar den, sedan talar den klarspråk, lyssnar vi inte då skriker den och till slut drar den i nödbromsen och tvärstannar. Då, om inte förr, måste vi lyssna.
Varje kropp har sitt eget nödsignalsystem. För min egen del har jag framför allt kunnat se det på hur mycket jag tröstäter eller stressäter. Ett par kilo hit eller dit är inga större problem, om man bara lyssnar till sin kropp i tid och tänker att nej, men nu är det något som inte stämmer. Är det jobbsituationen eller en familjerelation? Får jag sova ordentligt eller träna och hinna andas? Om inte – vad kan jag i så fall göra för att förändra det så jag mår bra? Då brukar det lösa sig rätt snabbt och bra. Då kan man klappa lite på kroppen och tänka att vad bra att du sa till.
Då kan man till och med höra när kroppen ropar att något känns precis rätt. Som när man hittar exakt rätt partner eller rätt bostad eller rätt arbetsplats, fast det kanske krånglar till livet lite där man är just då.
Men om jag inte lyssnar, om jag bara kör på som vanligt och tänker att det där ska jag ta itu med sedan, då kommer det förr eller senare braka åt fanders. På ett eller annat sätt. Då blir man sjuk på riktigt. Det kan jag ibland tycka är så himla onödigt, men väldigt mänskligt.
Som tur är, är det aldrig för sent att börja lyssna på sin kropp, så länge man har en.