Jag blir så himla rörd när jag läser Annas blogg. Hon skriver om Kärleksbarnet och Hungerflickan och om hur de böckerna har berört henne.
Det känns så stort och viktigt.
Tack snälla Anna!
Jag blir så himla rörd när jag läser Annas blogg. Hon skriver om Kärleksbarnet och Hungerflickan och om hur de böckerna har berört henne.
Det känns så stort och viktigt.
Tack snälla Anna!
2 kommentarer
Men tack själv, Hillevi, för att du delat med dig av boken! En tröst i läsandet är jag ju kan se via bloggen att det gått bra för dig i livet trots en svår start. Du verkar ha ett fint liv nu.
När du skrev om din hemska vecka på Ibiza – jag var nog där då. Hade jag vetat hade jag varit med dig då, gett dig en kram och sagt att Ku, det är nog inget kul ställe. Jag hade blivit överlycklig över att ha någon att prata svenska med och jag kände mig nog minst lika ensammen som du…
.-= Annas senaste blogginlägg: ..Kalas hos oss =-.
Ja, fast den där incidenten på Ibiza var egentligen tre resor, som jag har dragit ihop till en i boken. Men jag har fått väldigt mycket respons på just det. Jag tror alla kvinnor kan relatera till den där utanförskapsgrejen. När man inte passar in. När man inte får vara med sina tjejkompisar. När man blir bortvald. Pratad om. Skrattad åt. Det gör så himla ont.
Och jag ser den redan i dagis- och skolåldern.
Det är verkligen inte bättre nu. Tyvärr.
Varma hälsningar
/Hillevi