Om jag sitter och ammar och ser att rosenbusken borde klippas ner, så får jag myror i kroppen. Och så snart Lykkeliten släpper bröstet kutar jag ut i redskapsboden och hämtar häcksaxen. Eller – om hon inte släpper bröstet – ropar in min man för att göra det.
När man sitter och ammar ser man över huvud taget väldigt mycket som Behöver Göras. Och jag kan bli tokig över att min man bara flyttar på saker. Är grejerna i vägen på ett ställe lägger han dem i en hög på ett annat ställe.
”Men herregud, kan du inte slänga skiten i stället? Eller lägga det i tvätten?” undrar jag.
”GTD”, muttrar min man.
”Vad sa du?”
”GTD… Du är en så typisk GTD-människa.”
Jag kan inte riktigt avgöra på hans tonfall om han tycker att det är bra eller dåligt.
I stället känner jag mig som Hedvig i ”Från A till Ö”.
”Jaha, men vad är det då?”
”Getting things done. Googla på det!”, säger han, lika förnumstigt som ugglan Helge och ger sig ut med sin häcksax.
Så jag gör det. Jag gör alltid som min man säger. Också. Och när jag kommer in ger jag honom en puss på munnen.
”Tack, älskling.”
Min man tycker att jag är en supereffektiv människa. Och det är ju en fantastisk komplimang.
Väl?
2 kommentarer
GTD är en sekt! Skaffa den där vedervärdiga boken av David Allen så förstår du vad jag menar!
För mer än två år sen jag satt och ammade och delade ut order till min man. Till slut ammade jag medan jag fixade det jag ville ha fixat själv, med lillloppan hängandes vid bröstet. Inte underligt att man får hängbröst…
Tack för en härlig blogg!